Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Förebud i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
mycket snart efter de nya förhållandena, hyllande Hegels sats, att endast
det verkliga är förnuftigt. Och konstnärerna som inte längre trodde på
romantikens blåögda ideal, visade samma typiskt tyska
anpassningsförmåga.
»Vi måste bemöda oss att söndra ut dikt och förfalskning, vi måste
anstränga blicken för att urskilja sanningens drag, befriade från dess
övermålningar», skrev vid denna tid den store dansk-tyske historikern
B. G. Niebuhr om historieskrivningen. De tyska konstnärerna skulle
mycket väl ha kunnat uppta dessa ord som sina egna. De ville anstränga
blicken för att urskilja sanningens drag, befriade från dess
övermålningar.
Konstverken skulle inte längre vara symboler för oändlighetstanken.
Blicken skulle inte längre dröja i fjärran, inte lyftas mot himlen mer.
Den riktades in på det närmast belägna, på den trånga verkligheten.
Man målade vad man såg omkring sig och man gladdes åt det.
Konstnärerna räknade sig inte längre som undantagsmänniskor. Även den
högt begåvade målaren gick upp i borgerligheten, levde ett liv utan
exklusivitet, och han såg som sin uppgift att skildra sitt intima hörn
av världen. Han var harmonisk, levde i frid med sig själv och sin
omgivning. Han återgav med samma kärleksfulla omsorg de minsta och
till synes obetydligaste detaljer. Han underordnade sig sitt motiv. Det
var osjälviskheten som adlade detta anspråkslösa biedermeiermåleri,
som i sina verk har gett något av det bästa i tyskt väsen och som rent
artistiskt hör till det finaste i 1800-talets europeiska konst.
Det är inte längre heliga människor och ridderliga hjältar som
befolkar tavlorna. Det är samtidens tyskar som de gick och stod, i borgarens
rock och höga hatt eller officerens mindre prosaiska uniform. Det är
naturligt att den patetiska själsspänningen inte fick någon plats i detta
måleri.
E. G är t ner, Spittelmarkt i Berlin,
183g. Den tyska realismen under
1820- och 30-talen var inte
likriktad. Den fick olika karaktär i
de olika konststäderna. Berlinarna
var klarast, exaktast. De
redogjorde med yttersta saklighet för
varje minsta detalj, men de
bästa av dem hade samtidigt en
känsla för komposition och
kontraster som förtog allt fotografiskt (i
dålig bemärkelse).
I 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
