Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Realister i fransk press
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
blåst självrättfärdighet, tomt flåspatos. Hans hat och hans bitande
förakt stegrar hans bilder till en oerhörd monumentalitet. Han ser på
sina forna arbetsgivare med springpojkens ögon, i ett socialt
grodperspektiv, och han ser dem avklädda all falsk idealitet.
Så piskade han med sin ironi de olika borgerliga människotyperna.
En bittert föraktfull ironi ibland, men lika ofta fylld av medkänsla. Då
det gällt avsigkomna småborgare har medlidandet tagit överhanden.
Daumiers personlighet är fast rotad i den småborgerliga miljön, han
känner sig solidarisk med alla dessa rörande typer som han
visserligen betraktar med ett roat leende. Daumier kallas ofta den förste
socialisten i konsten, dess förste proletärmålare. Men Daumier var inte
socialist, han var liberal till sin politiska åskådning, småborgare till sitt
ursprung och till sitt levnadssätt. Det var hans naturliga medkänsla
med de förtryckta, som kom honom att ta de proletära klassernas parti
i kampen mot storfinansen. Han har lärt känna massan som formlöst
kollektiv på gatan, och som dramats spegel på teatern, där han med en
sällsynt blick för det karakteristiska i rörelse och rytm återger den
fattiga, men entusiastiska »paradis»-publikens reaktioner fyllda av
upplevelse och inlevelse. Men han var också klart medveten om massans lägsta
instinkter, och han har gett storslagna uttryck för sin vämjelse inför
pöbelns kollektiva förstörelsedrift.
Revolutionsåret 1848 fick Daumier äntligen tillfälle att åter odla sin
politiska satir. Det var då han skapade »Ratapoil», både i skulptur och
teckning, den smilande uppkomlingen, äventyrare och bracka i samma
person, symbol för den mentalitet som fört fram Napoleon III till
Frankrikes kejsartron.
Daumier hade i sina litografier utvecklats från ungdomens
monumentalt plastiska och nästan överbetonat realistiska karikatyrer till en
alltmera målerisk stil, där tonskalan från svart över grått till vitt blir
allt rikare och fylligare. Intrycket blir alltmer koloristiskt. Det
förefaller därför inte överraskande då man konstaterar att den tidigaste
oljemålningen av hans hand som är möjlig att datera härstammar från
just detta år, 1848. Umgänget med de främsta målarna hade naturligtvis
stimulerat honom, man kan i hans målningar se influenser från Millet,
i den stora, förenklade monumentala formen och från Decamps i den fria
fläckiga penselföringen. Men i huvudsak är nog Daumiers måleri en
konsekvent utveckling av litografien. En monumental uppladdning i
dova färger av hans teckningar.
Länge var Daumier berömd endast som karikatyrtecknare. Det var
först årtionden efter hans död som man upptäckte att han var en av
1800-talets märkligaste målare, en av det moderna måleriets stora
föregångare. Hans samtid vägrade med några få undantag bland hans
konstnärsvänner att acceptera hans måleri. Man var road av hans bilder
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
