Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - »En simpel naturalism»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
skillning. Hans närmaste vän var den socialistiske filosofen Proudhon
som teoretiskt var sträng materialist, men som i sin dilettantiska estetik
blottar en ganska tam idealism. Av honom hade Courbet uppfostrats
till en brinnande socialist. »Jag är inte bara socialist, jag är också
demokrat och republikan, en understödjare av varje revolution. Vad mera
är, jag är ren realist, d. v. s. jag håller fast vid den faktiska sanningen.
Den realistiska principen innebär förnekande av idealet. I och med
att jag förnekar idealet kommer jag fram till individuell frigörelse och
till demokrati. Realism är till sitt innersta väsen demokratisk konst. . .
Det är bättre att måla järnvägsstationer. . ., lokomotivstall, gruvor och
fabriker, ty de är nittonde århundradets heliga reliker och underverk.»
Det är denna envist demonstrativa betoning av den aktuella
verkligheten som det enda tänkbara motivet, som gör Courbet till
banbry-tare. Och det var sålunda hans socialistiska åskådning som hjälpte honom
att finna konstens nya ämnen. Han var den förste som återgav
kroppsarbetaren i hans arbete utan idealisering och utan patos. Hans
»Sten-knackare» målades 1849. Det var året efter februarirevolutionens år,
då det kommunistiska manifestet utgavs och då Millet målade sin
»Så-ningsman», den första bondemålningen utan humoristiska eller
sentimentalt novellistiska överdrifter och med en utpräglad vilja att återge
bonden i sitt hårda arbete. En jämförelse mellan dessa två målningar
visar tydligast Courbets radikalism. Millet är trots allt idealist. Han
förskönar visserligen inte men han monumentaliserar i en stor samman-
G. Courbet, Landskap med
timmerhuggare, 1872. »Försök ni att
måla sådana där klippor, som tiden
och regnet har bitit på, gjort
skrovliga, rostiga, fulla av skåror och
ådror, försök ni att måla dem med
penseln om ni kan», sade Courbet
en gång. Färgbilden visar Courbets
suveräna teknik, summarisk och
temperamentfull och samtidigt
fullkomligt behärskad utan minsta
nervositet. Nationalmuseum.
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
