Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Manet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
ung kvinna på en bred divan. Hon är naken, har ett svart band om
halsen och sidenskor på fotterna. Vid sängens fotända står en negress
med en blomsterbukett, som ännu är insvept i papper. Och vid damens
fötter skjuter en syndig katt rygg. Ingen bland publiken tvekade om
vilket yrke den nakna damen hade. Den officiella moralen, som i det
lättsinniga Paris var strängare än någonsin, upprördes. Nakna liggande
kvinnor var man visserligen van vid i konsten. Salongerna
översvämmades av söta, läckra och oklädda damer, men utan sidenskor och
halsband och insatta i en sådan miljö och försedda med sådana symboler
att inget tvivel rådde om att de var tagna ur ett mytologiskt
sammanhang. Konsthistorien kan uppvisa en obruten serie av liggande nakna
kvinnogestalter, alltifrån Tizians och Giorgiones Venusbilder till Goyas
Maya. Men deras eventuella dagsaktualitet hade tiden hunnit dämpa.
Och deras nakenhet var höljd i en försonande clairobscur. Manets
Olympia var inte någon idealiserad gudinna, trots namnet. Hon var
framställd i sin bleka magerhet, utan sinnlig charm, i ett obarmhärtigt
klart och jämnt ljus utan modellerande skuggning. Det var paradoxalt
nog detta som framkallade publikens moraliska indignation. Manet hade
verkligen inte försökt att förhärliga denna speciella kvinnotyp. Han hade
tvärtom framställt henne med bitter illusionslös och oerotisk saklighet.
Samma publik som nu rasade mot Manet, hade tio år tidigare hyllat
Alexander Dumas d.y., då han i ett förtrollande sentimentalt skimmer
berättade sin Kameliadams sorgliga öde. Publiken led och grät med
henne. Olympia är bara en i alla avseenden avklädd och avslöjad
Ka-meliadam, och publiken upprördes under förevändningen att den var
moraliskt entrüstet.
Manet hade säkert inte haft avsikten att chockera genom att ge ett
av konstens vanligaste och mest omtyckta motiv en sådan
innehålls-förskjutning. I sig själva betydde aldrig motiven något för honom. Han
tog dem ur livet omkring sig obekymrad om deras eventuella djuphalt,
fängslad av skenets bedrägliga tjusning. Det huvudsakliga var för honom
hur det sedan målades. Han var så likgiltig för sina tavlors ämnen att
det inte ens bekymrade honom att måla en Kristi törnekröning, något
som skulle chockerat Courbet i hans innersta, eftersom han ansåg det
stil- och naturvidrigt att måla annat än det som han sett i verkligheten.
I Olympia är det också hantverket som är det mest fängslande. Alla
stoffer har Manet med mjuk bred pensel smekt fram i det klara
dagsljuset, kvinnohuden, det vita lakanets genomskinliga grå- och blåaktiga
nyanser, blommorna, den svarta katten. Som rent måleri är tavlan
ett mästerverk i brunt, grönt, grått och rosa.
Det var den moraliska oppositionen från det borgerliga lägret mot
»Olympia» och mot den tidigare utställda »Frukosten i det gröna»,
som kastade Manet i armarna på de unga revolutionära konstnärerna,
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
