Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Impressionismen som stil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
A. Renoir, La Grenouillere, 1869,
Nationalmuseum. Principiellt var
den renodlade impressionismen
människofientlig eller åtminstone
likgiltig för det mänskliga. T.o.m.
den vänlige Renoir har i denna
målning, en av de första i
impressionismens anda, gett formlig
programförklaring, avsiktligt
tävlande med Monet, som samtidigt
målade samma motiv. Ljuset och
atmosfären spelar de dominerande
rollerna. Ljuset leker med
människorna, klär av dem deras
individualitet och reducerar dem till
fläckar, vilkas färg skiftar med
ljus och skugga. Trots den
avsiktliga och nästan demonstrativa
viljan till objektivitet märker man
lätt temperamentens skillnader i
Monets och Renoirs målningar.
Renoirs penselföring är nervösare,
hans valörer mer nyanserade.
tillfällighet kunde få en artistiskt raffinerad prägel, ville
impressionis-terna av denna konstlösa tillfällighet göra en konstnärlig stilisering. Och
som inspirationskälla för denna nya komposition av bilden hade de
tagit de japanska träsnitten med deras djärva, osymmetriska uppbyggnad
av detaljerna och bildkantens oväntade avskärning av även väsentliga
föremål, allt samlat i en ny och originell rytm. Med detta nya sätt att
komponera, med rörelsen, ljuset och atmosfärens ständiga lek i bilden
bröt impressionisterna med det officiella historie-, genre- och
salongs-måleriets uppfattning av tavlan som en scenöppning med skådespelare
på ena sidan och publik på den andra. En sådan uppfattning hade Manet
också haft, i synnerhet under sin första period, men han hade reducerat
skådespelet till stillastående tablå. Impressionisterna ville i stället att
tavlan skulle ge intryck av att vara ett fönster, och utanför det fönstret
går livet sin gång utan att ta minsta notis om eventuella betraktare
bakom gardinen.
Hela denna redogörelse för impressionismen som stil måste
emellertid tas som ett generaliserande schema. Impressionisterna själva hade
aldrig känt något behov av att skriva ett gemensamt kampprogram. De
reagerade mot det band som ett dylikt skulle innebära för dem. De var
individualister och ville inte betraktas som kollektiv. De hade var och
en sitt mycket personliga uttryckssätt och de höll ihop närmast av
ekonomiska skäl och för att lättare stå emot trycket från en oförstående
samtid. Men så snart förhållandena tycktes lätta, kunde man märka
hur svaga de band var som förenade dem. Deras ambition var trots allt
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
