Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Monet, Pissarro, Sisley
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från realism till impressionism
Cromes dukar har säkert betytt mycket för oss. Vi beundrade
Gains-borough, Lawrence, Reynolds etc., men vi var huvudsakligen fängslade
av landskapsmålarna, som hade samma mål som vi, då det gällde ’plein
air’, ljus och flyktiga effekter.» Det var i en målning av Turner,
»Snöeffekt», som de äntligen fann en lösning på problem som de själva
förgäves arbetat med. De hade utan tillfredsställande resultat försökt att
nå största möjliga intensitet i den vita färgtonen endast med hjälp av
vanlig vit oljefärg. Nu upptäckte de att Turner begagnat sig av ett
speciellt konstgrepp: han hade förutom det vita lagt komplementfärger
i mycket små rena toucher intill varandra och på så sätt blev snön
gnistrande vit för en betraktare på tillräckligt avstånd.
Efter återkomsten till Frankrike slog Monet sig ner i Argenteuil vid
Seine, strax utanför Paris, där han alltmer renodlade sin impressionism.
Han övergav figurmåleriet, människan reducerades till en färgfläck.
Landskapet behärskade hädanefter Monets konst.
Rent tekniskt stod Monet vid mitten av 1870-talet på höjden av sitt
konstnärsskap. Det är en fint behärskad balans mellan spekulativt
program och spontan känsla i hans landskap från den tiden. De
traditionsbundna tekniska principerna hade han brutit med redan på
1860-talet. Courbet gav honom en gång rådet att arbeta med brun
undermålning osv. Han hade vägrat att följa det. Redan då ville han måla »å la
prima» på den vita duken. Han blev allt friare, målade raskt och djärvt.
Penseldragen blev bredare och han undvek alla fördrivningar.
Koloriten ljusnade. På hans palett dominerade gröna, blå och röda färger
med stark ljuskraft. Mot slutet av 70-talet började systematiken
alltmer ta överhanden, spontaneiteten hade svårare att göra sig gällande.
Han hade redan nu börjat måla serier med samma motiv under olika
stunder på dagen, så som Boudin i anspråkslösare form gjort redan
femton år tidigare. 1877 gjorde Monet sju bilder från järnvägsstationen
St. Lazare i Paris, laddade av rörelse och liv, vibrerande av luft och ljus
och blå rök. Monet tröttnade aldrig på att upprepa: »Ett moget
sädesfält är inte guldgult annat än i poeternas verser: det är rosa, violett,
blått, alltefter ljusets beskaffenhet, som är beroende av stunden på
dagen.» Det var denna iakttagelse som blev kärnpunkten i programmet
för hans fortsatta verksamhet. Motivet i sig själv betydde ingenting
längre. Den oändligt förfinade känslan för luftens och ljusets skiftningar
under dagens olika timmar och atmosfärens inverkan på föremålens
färger betydde allt. En så fanatisk renodling av synsinnet framkallade
reaktion även bland Monets närmaste vänner. Just vid denna tid,
omkring 1880, kan man märka en fullkomlig fanflykt bland de s.k.
impres-sionisterna, vilka vände sig till andra, ibland rent motsatta ideal.
»Monet är bara öga» sade Cézanne, som emellertid inte helt kunde
undertrycka sin beundran: »Men vilket öga!»
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
