Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Monet, Pissarro, Sisley
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från realism till impressionism
Redan i mitten av 1850-talet var han emellertid tillbaka igen i Paris
nu i den bestämda avsikten att bli konstnär. Under sin vistelse i
Västindien hade han av den danske marinmålaren Anton Melbye lärt de
första grunderna. I Paris kände han sig särskilt dragen till Gorots konst
med dess klarhet och stränga uppbyggnad. Han hade lärt känna Corot
personligen och denne hade med sin vanliga hjälpsamhet bistått honom
med många råd. Även Courbet stod för Pissarro som ett föredöme,
den rustika påtagligheten i Courbets målningar fängslade honom.
Och då Manet framträtt med sitt ytmåleri var Pissarro åter fascinerad.
Han sökte under några år på 1860-talet ge sina målningar något av
Manets klara färg och distinkta skugglöshet. Det alltmer stegrade
umgänget med Monet, Renoir och Sisley stimulerade honom emellertid
till ett intensivt studium av ljus, luft och atmosfär.
Pissarros mogna måleri är tyngre, fastare, mera jordbundet än Monets.
Monet upplöste hela sin värld i breda, lysande penseldrag. Hans materia
saknar all fasthet, den är luftig som en vision. Pissarro fick också sina
målningars yta att vibrera i ljus och atmosfär genom de små
färgprickarna. Men ljuset och atmosfären var inte det enda motivet för Pissarro,
som det var för Monet. Pissarro har själv ofta betonat att han betraktar
sig som klassicist. Han hade en mycket utpräglad känsla för den stränga
uppbyggnaden i landskapet. Det är en stark kontrast mellan ljus och
skugga i hans tavlor. Rymden har inte trollats bort. Även om Pissarros
fria touche är lika impressionistisk som Monets, så glömmer han aldrig
att ljuset är lika mycket till för att forma föremålen som för att upplösa
dem i reflexer. Pissarros uppfattning är plastisk, han är också i högre grad
än Monet figurmålare, och hans figurer nöjer sig inte med att vara vackra
som fläck, de är massiva uttrycksfulla kroppar. Hans teknik under
1870-talet var omsorgsfull. Plans kolorit är ljus och ren, men ytan skimrar
inte som på Monets bilder, den gnistrar tungt i gröna toner. Han ville
som de andra fånga det första friska intrycket, men det var hans
ambition att en gång lyckas återge det i en definitiv form, som skulle kunna
kallas klassisk. Hans vidare utveckling under 1880-talet blev
konsekvent. I sökandet efter en tidlös form kom han i kontakt med de mycket
yngre neoimpressionisterna, vilka av impressionismen sökte göra en
intellektuellt disciplinerad, strängt uppbyggd, objektiv konst. På
90-talet hade Pissarro emellertid övergett den hårt doktrinära
neoimpres-sionismen för att under sina sista år söka sig tillbaka till ett spontanare
impressionistiskt målningssätt. Då upplevde hans konst en ny inspirerad
blomning. Hans försvagade syn tvingade honom att stanna i Paris,
och från sina fönster målade han boulevarden i en uppluckrad,
ljus-gnistrande och koloristiskt förfinad teknik.
Pissarro hade ständigt ett öppet sinne för intryck från kamraterna.
Men han förstod alltid att hävda sin personlighets integritet, och han
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
