Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Monet, Pissarro, Sisley - Renoir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
och fylld av poesi. Intellektuell var han minst av allt; de
impressionistiska problemen, som Monet med fanatisk iver föresatt sig att lösa,
intresserade honom mycket litet. Han anammade de erfarenheter som
passade hans kynne och han har själv uttryckligen uttalat sin
likgiltighet för konstspekulerandet: »Jag förstår mycket väl Turners ovilja
mot allt teoretiserande. Det är mycket lättare att ’prata’ måleri än att
med penseln göra ett mästerverk färdigt.»
Renoir
Det är onekligen mycket av en konsthistorisk konstruktion, då man
inrangerar en hel generation av konstnärer under benämningen
»im-pressionister». Men det är bekvämt, och i de flesta fall användbart.
Vid en även ganska flyktig analys av de olika konstnärernas verk finner
man emellertid att det endast var under en relativt kort tid på
1870-talet som impressionismen verkligen dominerade. Några av målarna
tog intryck av den bara i ett eller annat avseende medan de i det
väsentliga följde principer som var främmande för den renodlade
impressionismen.
Auguste Renoir (1841—1919) kunde på sin ålderdom ofta tala om
impressionismen med en hätskhet som förvånade dem, vilka kände
hans ungdoms måleri. Dessa hatfulla utfall kunde de inte finna vara
annat än en följd av den nödvändiga efterrationalisering, som för Renoir
själv skulle förklara och försvara hans »förräderi» mot ungdomsidealen.
Han hade verkligen under 70-talet varit en av de mest avancerade
impressionisterna. Men innerst inne var han den traditionsdyrkande
småborgaren som avskydde ordet »revolution». Han blev liksom Manet
revolutionär mot sin vilja, och han grep varje möjlighet som de
officiella konstinstitutionerna gav honom att återgå till det konservativa
fadershuset. Och då salongen i slutet av 1870-talet öppnades för honom
övergav han utan tvekan sina kämpande kamrater för att uppträda
på den vädjobana som för honom var den enda ärofulla.
Renoir var född i Limoges, det franska emaljmåleriets stad. Tidigt
sattes han att arbeta med målning på porslin, solfjädrar och gardiner.
Det var under det andra kejsardömets nyrokoko, och för Renoir var
rokokon under återstoden av hans liv en av de ständigt flödande
inspirationskällorna. Watteau, Boucher och Fragonard förblev alltid
aktuella. Renoir var emellertid en sent mogen konstnär. I sin ungdom
var han lätt mottaglig för intryck från kamraterna. Och dessa intryck
kunde kanske för någon tid skymma hans traditionalism. Under sina
första år i Paris under 1860-talet var hans måleri i hög grad fixerat
av Courbets plastiska, mörktonade palettknivsrealism. Det fanns vissa
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
