Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från realism till impressionism, av Bo Lindwall - Degas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall
måla inför motivet. Liksom Daumier litade han så helt på sitt ögas
• registreringskapacitet och sitt minnes oerhört uppdrivna förmåga att
bevara intrycken. Han hade genom en nästan omänsklig övning tränat
upp sin hand till absolut lydnad. Iakttagelse och arbete var de två
viktigaste punkterna i hans konstprogram. Inspiration trodde han inte på:
»Ingen konst har varit mindre spontan än min. Vad jag gör är
resultatet av reflexion och studier av gamla mästare; om inspiration,
spon-taneitet, temperament vet jag ingenting.» Frilufts måleriet föraktade
han. »Nämn inte ordet ’plein air’ i min närvaro.» Han målade sällan
någon annanstans än i sin ateljé. Möjligen kunde han sträcka sig så
långt att han gjorde snabba stenografiska blyertsskisser inför motivet,
men eftersom han tränat upp sitt öga och sitt bildminne till en så skarp
mottaglighet, kände han sällan något behov av att omedelbart kasta
ner sina intryck på ett papper. Han blev en gång tillfrågad om ändå
inte några av hans studier av kvinnor på badstranden var målade ute
i naturen. Han förnekade det kategoriskt: »Jag lade ut min flanelltröja
på golvet och på den placerade jag modellen. En tavla är ju ändå avsedd
att hängas upp i en våning. Inte är atmosfären där densamma som
utomhus.»
Degas betraktade världen med en nästan sjukligt desillusionerad
blick. Han ville slita sönder illusionernas behagliga slöja, peka sakligt
på livslögnen.
Teatern, operan, med dess förvillande ljuseffekter och alla de medel
som dövar sinnena, blev hans mest älskade motiv. Han tycktes njuta
av att avslöja skönhetens bedrägliga sken. Han tröttnade aldrig på att
betrakta den klassiska baletten, lätt och drömsk, naturlagarnas
övervinnare. Han kunde inte undgå att fascineras av denna sköna konst, som
var så besläktad med hans egen, fri från all spontan livsglädje, trimmad
till den yttersta gräns, disciplinerad så hårt att den stränga tukten
blivit en andra natur och alla svårigheter blivit övervunna. Degas
visste att en så självklar behärskning av alla medel uppnåddes endast
efter outtröttligt och hårt arbete. I balettdansösens rörelse såg Degas
en symbol för sitt eget konstnärsskap. Men han var samtidigt en dyster
självplågare. Han ville visa konstnärens ynkliga litenhet. Han avslöjar
den torftiga, själlösa verkligheten bakom kulisserna. Han visar den
stackars balettråttan, som gett så mycket skönhet, hopsjunken och ful
efter dansens slut, mager och kantig i sin luftiga balettkjol av tyll, och
utan mänskligt uttryck i ansiktet. Degas har varit gripen av denna
skärande kontrast mellan konst och verklighet. Med aristokratiskt förakt
för varje känsloutbrott döljer han sin reaktion, vägrar att lämna ut
sig själv, då han säger: »Man kallar mig dansösernas målare. Inser man
då inte att dansöserna har varit en förevändning för mig att måla vackra
stoffer och återge rörelser.»
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
