Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Meyerson
ilande verkligheten — så utgör den i alla fall en ganska direkt
fortsättning av 50-talets realism. Vad som sedan följer är något som man kunde
kalla »overklighetens» konst, en irreal riktning, enligt vilken
konstnärens idé skall gestaltas i bild. Riktningens program är ganska
mångtydigt — och ofta svårbegripligt och dunkelt formulerat, men de många
individuella gestalterna och från varandra självständigt verkande
grupperna kan ändå förenas under den omfattande rubriken: irrealismens
konstnärer.
»Naturen har haft sin tid, nu gäller det att ersätta den», proklamerade
huvudpersonen i Joris Karl Huysmans’ roman »A Rebours» 1884, en
bok som blev mycket läst och diskuterad av 80-talets ungdomar. 1886
publicerades den litterära symbolismens manifest i Figaro av greken
Jean Moréas, som sedan utgav en tidning »Le Symboliste»; det är också
året för impressionisternas sista samlade framträdande, den åttonde
im-pressionistutställningen. Ett knappt år efter Volpiniframträdandet
började den viktiga tidskriften »Mercure de France» att utges, ett av
den nya rörelsens mest betydelsefulla organ, som till största delen
sysselsatte sig med bildkonsten. Det var här som kritikern Albert Aurier
hyllade Gauguin som symbolismens fanbärare, den målare som sagt
följande om impressionisterna: »För dem existerar inte det drömda
landskapet. De söker allt med ögat och tanken härskar inte i deras värld. De
är morgondagens officiella akademi, på ett annat och farligare sätt än
gårdagens.»
»Impressionisten tänker inte, han är ett enormt öga i en tom hjärna,
han betraktar utan att verkligen se, ger sig inte tid att se, han återger
direkt det han mottagit såsom han mottagit det, han är en automatisk
maskin.» Det är ett överdrivet hårt omdöme som en symbolistfrälst
kritiker ger strax efter sekelskiftet, men det stämmer otvivelaktigt med
impressionismens uppfattning om sig själv som den kommer till uttryck
i följande ord av Monet — den konstnär som skrev »minuternas
biografi». »Jag önskar jag vore född blind och plötsligt finge min syn, så
att jag kunde börja måla utan att ha kunskap om de föremål jag såg.»
Reaktionen mot detta krav på ögats primat över tanken understödjes
hela 80-talet igenom på olika sätt. 1889 publicerar filosofen Bergson
sina essayer om den exakta vetenskapens begränsning. Metafysiken
återuppstår, religiös nyväckelse drar genom de intellektuellas leder, vägar
öppnas mot mysticism och kontakterna med kvarlevande romantiska
strömningar tas upp. »Vi är trötta på verkligheten i konsten och av
målaren liksom av skalden är det nu musik vi begär.»
Det musikaliska inslaget är särskilt starkt. Wagners musik var
föremål för häftig dyrkan och diskuterades i Frankrike i en särskild tidskrift
»La revue Wagnérienne». Odilon Redon kallade sig själv »musikalisk»
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
