Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - »Klassiska» impressionister, Renoir, Degas och Cézanne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Meyerson
Paul Cézanne, Stilleben med
amorin, 1899. Nationalmuseum,
Stockholm. ». . .alla varma
röd-och orangefärger har samlats i
förgrunden, medan statyetten och
fonden ger ett samspel av blå
klanger, i vilket några varmare
brunaktiga stråk endast verka
som nädvändiga element för att
förhindra total nedfrysning av den
stora kyliga ytan» (Wennberg),
motstående detalj i färg.
ctt par tre skolkamrater som stått honom nära, bland dem främst
Émile Zola, med vilken vänskapen fullständigt blev avbruten 1886, då
Zola publicerade sin nyckelroman 1’CEuvre. En gång tidigare — under
Gézannes första arbetsår i Paris — har Zola gett en snabbskiss av hans
karaktär, säkerligen mycket träffande, där det obönhörligt envist
rät-linjiga draget är förhärskande: »Att bevisa någonting för Cézanne, det
är att vilja intala Notre Dames torn att dansa kadrilj. Han säger kanske
ja, men rör sig inte en tum. Och lägg märke till att åldern bara har
utvecklat hans envishet utan att ge honom reell orsak att vara envis. Han
är huggen i ett enda stycke, sträv och hård under handen. Han har ingen
som helst böjlighet och det är omöjligt att avpressa honom den minsta
lilla eftergift. Han vill inte ens diskutera sina åsikter, dels därför att all
diskussion tröttar, dels därför att man blir tvungen att ändra åsikt om
motparten har rätt. Där står han alltså utplanterad i livet med vissa
idéer i sitt huvud och fullkomligt ovillig att rucka på dem annat än
efter eget omdöme.»
Envisheten och »idéerna» släppte han aldrig. Få konstnärer har som
Cézanne byggt sitt måleri på eller i varje fall fullföljt sitt konstnärskap
under så grundliga metodprövningar och spekulativt formade regler,
även om man jämför honom med sådana samtida målarteoretiker som
neoimpressionisterna; redan på 80-talet talade man i konstnärskretsar
om Cézannes »metod», Gauguin bad skämtsamt Pissarro i ett brev 1881
att spionera ut den formel som Cézanne funnit »att skapa verk som alla
människor kan uppskatta» och under de sista åren av sin levnad, då
256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
