Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - Paul Gauguin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Meyerson
»Det levande, sanna ljuset, den
fasta och sköna rytmiska
teckningen och de klart kontrasterande,
men samtidigt fint samklingande
kalla och varma färgerna med
blått och orange som huvudtoner
gör denna målning till icke blott
en av de mest typiska för vad
konstnären den gången ville, utan
även till en av de mest gripande»
(Hoppe}. — Landskap från
Bretagne, 1889. Nationalmuseum,
Stockholm. Detalj i färg på
motstående sida.
»Kopiera inte för mycket från naturen, konsten är en abstraktion; drag
den bort från naturen genom att väva in drömmar och tänk
framförallt på ditt fantasiskapande.» Dessa ord som Gauguin i ett brev från
Bretagne 1888 riktar till Schuffenecker, ger en viktig sida av hans
konstsyn, den sida som van Gogh hade svårast att acceptera och som
också var utgångspunkten för deras hetaste diskussioner under Gauguins
vistelse nere i Arles hösten 1888; det slutade också med en katastrof och
de båda vännerna skildes för alltid.
Men den friaste dikten i form och färg kunde Gauguin först skapa borta
i Söderhavets övärld: »Genom att arrangera linjer och färger får jag fram
symfonier, harmonier som inte motsvaras av något verkligt i ordets
vanliga betydelse. De uttrycker ingenting direkt, men de skall komma en
att tänka på musik utan hjälp av idéer och bilder, helt enkelt genom det
mystiska sambandet mellan vår tanke och sådana kompositioner i linj er och
färger.» Hans egna kommentarer till målningen »Manao tupapau — de
dödas ande vakar», som han målade 1892 efter ett års vistelse på Tahiti,
talar om den slutliga frigörelsen från färgens »verklighet». Det var nu
inte bara fråga om dekorativt menade omtolkningar av lokalfärgerna,
färgen skulle också medverka i uttrycket av motivets »själsliga» innehåll.
»Jag har målat en tavla av en naken ung flicka. Jag vill lägga en smula
rädsla i hennes ansikte. Detta folk har en vanvettig skräck för de dödas
andar. Jag vill ge förklaringen till maoriflickans rädsla med minsta
möjliga litterära medel, och därför gör jag så här. En helhetsharmoni som
är mörk, dyster och avskräckande, som ringer i öronen som begravnings-
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
