Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - Målarna i Pont-Aven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring 90-talet
Paul Gauguin, »Symbolistporträtt»
av Meyer de Haan, en holländsk
f.d. affärsman som övergivit sitt
yrke för måleriet och under hösten
1889 var Gauguins mecenat,
kamrat och lärjunge. Målat i Le
Pouldu 1889. På bordet typisk
symbolistlitteratur: Thomas
Car-lyle, Sartor resartus och Miltons
Det förlorade paradiset.
Armand Séguin, Bretagnsk by,
Pont-Aven 1892. Séguin (död
1903) kom redan 1889 in i
Pont-Avenmålarnas krets. 1894 målade
han också tillsammans med
Gauguin i Pont-Aven och Le Pouldu.
religiös hängivelse kom att prägla de flesta medlemmarnas
föreställningsvärld. Så kom många av dem att hamna i en sötaktig och konventionellt
illustrerande konstuppfattning. Sérusier själv blev den som trognast
fast-höll vid »den bretagnska trosbekännelsen», medan Bonnard och Vuillard
ensamma frigjorde sig och fick betydelse för den fortsatta utvecklingen.
Man kan fråga sig varför Pont-Avenmålarna här fått en så relativt
ingående redogörelse. Ingen av dem med undantag av Gauguin kan ju
ur rent konstnärliga synpunkter försvara någon mer framskjuten plats
i konstens historia. Men den stilriktning de representerar har å andra
sidan betytt något mycket väsentligt; deras »fantasikonst» vars olika
ingredienser här exemplifierats utgjorde en viktig etapp på den väg bort
från verkligheten som konsten under 90-talet och kring sekelskiftet
följde. För den ytdekorativa expressionismen med Matisse som central
gestalt utgör deras konstsyn en utgångspunkt.
Om förstfödslorätten till syntetismen började redan Gauguin och
Bernard tvista. Diskussionen fortsatte efter den förres död och är väl ännu ej
definitivt avslutad. Även om man måste erkänna Bernard som
upphovsmannen — hans arbeten från 1886 är härvidlag nyckelverk (jämför sid.
276—280) — är otvivelaktigt Gauguin den som förlänat idéerna den
konstnärliga resning som gav dem deras fortsatta betydelse för framtiden.
Själv lämnade Bernard redan på 90-talet den bretagnska
trosbekännelsen, som målare förföll han till en insmickrande pastischör av den
italienska barocken. Men som flitig skriftställare inom estetiken och som
Cézannes uttolkare och van Goghs vapendragare har han säkrat sig en
viktig plats i konsthistorien; 1889 skrev han som den förste en artikel
om Cézanne, 1891 verkade han för en minnesutställning över van Gogh
19
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
