Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - Henri Rousseau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Meyerson
gärna framför sig den till tårar rörde Rousseau i kretsen av beundrare
på den stora hyllningsfest Picasso ordnade för honom 1908, två år före
hans bortgång.
En livfull och autentisk skildring av denna i den moderna konstens
historia remarkabla händelse ger författarinnan och mecenaten Gertrude
Stein, död 1946, i sina memoarer, skrivna 1932.
»Nästa lördag talade alla på rue de Fleurus om banketten för
Rousseau, och då påminde jag mig att Rousseau var den målare, vars tavlor
jag sett på independenternas utställning. Picasso hade nyligen uppe på
Montmartre funnit ett stort kvinnoporträtt av Rousseau, som han köpte
och festen gavs med anledning av köpet och för att hedra konstnären. . .
Man började att äta ris och lite av varje och så kom Guillaume
Apolli-naire och Rousseau in och möttes av allmänt jubel. Hur väl jag kommer
i håg det, Rousseau en liten färglös fransman med ett litet skägg, som
vilken liten annan fransk herre som helst. . . Så kom Frédéric från Lapin
Agile och hans apachegäng och hans apa som ständig följeslagare. De fick
en drink och försvann. Så kom några italienska gatusångare, som
emellertid blev bortvisade. . . Så började ceremonierna. Guillaume Apollinaire
steg upp och höll något vackert tal, jag kom inte i håg vad det handlade
om, men det slutade med ett litet poem som han sjöng och där man stämde
in i refrängen: ’La peinture de ce Rousseau’... Sen sprang plötsligt
André Salmon, som satt bredvid min vän och helt allvarligt diskuterade
litteratur och resor, upp på det rankiga bordet och extemporerade ett
tal på både prosa och vers. Till sist grep han ett glas och drack ur det i
ett tag. Plötsligt blev han alldeles galen och började att slåss i fyllan.
De manliga gästerna lyckades hålla fast honom, statyerna (uppsatta som
dekorationer) började vackla, Braque som var en kraftig gosse fick tag i
dem och Gertrude Steins bror som också var en stark karl, skyddade lille
Rousseau och hans fiol. De andra med Picasso i spetsen drog in Salmon
i ett förrum till ateljén och låste in honom. . . Sen blev aftonen lugn.
Marie Laurencin sjöng med sin tunna röst några normandiska sånger. . .
Pichot dansade en underbar, religiös spansk dans. . . Guillaume
Apollinaire kom allvarligt och bad mig och min vän att sjunga några indianska
folksånger, som vi till hans stora ledsnad vägrade. Rousseau spelade helt
allvarlig på sin fiol och berättade om de stycken han skrivit och sina
minnen från Mexico. Allt gick sedan mycket lugnt och vid tretiden bröt
vi upp. . . Gertrude Stein och hennes bror, jag och min vän körde hem
Rousseau i en droska. Omkring en månad senare var jag en mörk
vinterafton på hemväg och märkte att någon följde efter mig. Jag ökade mina
steg men den efterföljande kom närmare och närmare. Jag hörde ett
’mademoiselle’ och vände mig om. Det var Rousseau. Åh, mademoiselle,
sa han, ni bör inte vara ute ensam så sent i mörkret. Får jag följa er hem.
Vilket han också gjorde.»
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
