Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - Montmartre-gruppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring 90-talet
gällde att åstadkomma en verklig festmåltid. Och denna gång hade
Lautrec fått vin från sin moders vinkällare. Mot slutet av måltiden, då
alla var i bästa stämning, frågade man sig, var och hur man skulle sätta
pricken över i:et. Lautrec sade sig ha en strålande idé, reste sig och förde
oss iväg, varthän visste vi inte. Vi följde med och räknade att han hade
något i bakfickan. På rue Frochot bar det tre trappor upp i ett hus, där
familjen Dihau bodde. Nästan utan att hälsa på herr Dihau förde Lautrec
oss fram till det stora porträttet med Dihau som spelar fagott i
operaorkestern av Degas och utbrast spontant: ’Se det är min dessert.’»
Med Degas hade Lautrec otvivelaktigt mycket gemensamt. Man kan
först stanna vid en viss likhet bara i de yttre förhållandena: bådas
oberoende av försäljning och goda ekonomiska och sociala position, deras
aristokratiskt stolta uppträdande och isolerade, kyliga väsen. Häri har
de bägge en viss likhet också med Manets person. Men sambandet mellan
Degas och Lautrec visar sig framförallt i fråga om motivvalet, Degas’
serier av balettdansöser kan motsvaras av Lautrecs skildringar av
uppträdande på Montmartres olika nöjeslokaler; båda hade de dessutom
givit öppenhjärtiga och fräna interiörer från bordellernas värld.
Liksom Degas hyllade Lautrec klassicismens store mästare Ingres.
Dennes linjerena teckning blev ett mönster för den osvikligt säkra hand
som kom att vinna sina främsta, i varje fall mest spridda, resultat i
litografiska blad, ofta affischer och reklamblad för varietélokalerna och deras
attraktioner, sångare och sångerskor, dansörer och primadonnor,
Ari-stide Bruant, Yvette Guilbert m.fl. stora namn som drog publik till de
berömda montmartreställena under 90-talets glanstid, Divan Japonais
(sid. 316), Moulin Rouge, Chat Noir, Moulin de la Galette etc.
Lautrec var oerhört arbetsam; hur sent eller rättare tidigt på
morgonen han än återvände från nöjeslokalernas hektiska värld till sin
ateljé, var han i fullt arbete hela dagarna. Och hans nattliv i en sådan
miljö får man inte bara betrakta som avkoppling eller hets efter nöjen.
Det var där han egentligen »arbetade», där han samlade stoffet. Dagar,
ja ibland veckor igenom kunde han »bosätta» sig på en bordell; kallt
iakttagande och obevekligt avslöjande är skildringarna från ett sådant
hus på rue des Moulins: »Visitationen» och »Salongen». Men det är
också klart att detta hektiska liv bröt hans klena fysik; sporadiskt
genomförda försök att hålla honom från alkoholen misslyckades och 1901 avled
han bara 37 år gammal, vid samma ålder alltså som van Gogh, men med
fem år längre livslängd än den som förunnades en annan förnyare i den
moderna konsten, Seurat.
Lautrec kom att helt isolera sig från sin släkt och sin ursprungliga
miljö. Hans närmaste lät honom fritt leva sitt parisliv, men hans konst
kunde de aldrig uppskatta eller förstå. Ett visst avstånd höll Lautrec
också till sina vänner, han släppte dem aldrig helt inpå livet men visade
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
