Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - Montmartre-gruppen - Nabisgruppen — Vuillard och Bonnard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Meyerson
tillfället hon förtrytsamt kallar de andra målarna i gänget »bande de
vaches», då de, Lautrec, Bernard, Anquetin m.fL, visar en upprörande
kylig uppskattning av Vincents verk.
Hennes egen konst visar en mycket stark anknytning till
Pont-Aven-skolans dekorativa hållning. De tidigaste teckningarna har mycket av
de beundrade förebildernas, Degas’ och Lautrecs, säkert heldragna
linjestruktur, medan 90-talets och det följande decenniets målningar
visar just hennes stilistiska balansgång mellan två generationer: 90-talet
och fauvisterna. På så sätt pekar Suzanne Valadon framåt, från 90-talets
generation mot de dekorativa expressionisterna av matissetyp.
Nabisgruppen — Vuillard och Bonnard
Som »en djärv manifestation riktad mot den officiella konsten»
betecknade man 1901 den stora duken »Hommage å Cézanne» (Hyllning
till Cézanne), som Maurice Denis (1870—1943) lämnade in till Salongen.
I Brüssel hade den några månader tidigare väckt stor entusiasm
framförallt för sitt ämne: de unga, radikala målarna samlade i beundran
inför ett verk av Cézanne. Där hade tavlan också visats tillsammans
med det avbildade Cézanne-stillebenet i original, en duk som en gång
ägts av Gauguin under hans välmakts dagar. Det är Paul Sérusier som
för ordet och förklarar Cézannes konstsyn; vid sidan av Denis var han
nabisgruppens främste — och mest invecklade — teoretiker (sid. 288
—289). Längst till vänster står den grånade Odilon Redon, en av
symbolismens föregångare (sid. 248), som två år senare återgäldade
Denis’ uppmärksamhet och lät hans porträtt ingå i serien av
litografe-rade konstnärsporträtt. Vidare Edouard Vuillard, skriftställaren André
Mellerio, som 1896 skrivit om »den idealistiska rörelsen i måleriet»
(se sid. 242), och uppkliven på stativet konsthandlaren Ambroise Vollard,
i vars salong vid rue Lafitte man samlats. Denis’ eget ansikte skymtar
strax till vänster om Sérusier, till höger om denne står Paul Ranson,
K. X. Roussel, Pierre Bonnard och Denis’ maka. På väggen kan man
bl.a. urskilja en målning av Gauguin, för vars verk Vollard några år
tidigare börjat intressera sig.
Det är huvudpersonerna i den krets som tio år tidigare bildats kring
Sérusier och hans budskap från Pont-Aven. Man samlades regelbundet
på ett kafé vid rue Brady, dit var och en brukade föra med sig en
skiss eller en färdig duk, som kritiserades av kamraterna. Eller också
möttes man vid middagsbordet på lördagarna i Paul Ransons ateljé
eller hemma hos Vuillard. Men programmet begränsade sig inte till
måleriet. Man rörde sig lika hemtamt i litteraturens värld, bjöd in
unga musiker och teaterfolk, diskuterade filosofi, teosofi och ockultism
och hörde på dominikanernas föreläsningar i skolastik.
Suzanne Valadon, På väg till
skolan. Skolgossen är Maurice
Utrillo. Teckning 1894.
Paul Sérusier, Kamratporträtt,
Paul Ranson som nabi. 1890.
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
