Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kring 90-talet, av Åke Meyerson - Nabisgruppen — Vuillard och Bonnard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Meyerson
i gruppens program, där man medvetet vänt sig mot stafflikonsten och
fordrat murar för dekorativa uppdrag. Tillsamman med både Denis och
Bonnard hade Vuillard 1893 arbetat med dekorationer och program för
den nystartade Théåtre de 1’CEuvre och följande år fick han i uppdrag
att måla stora dekorativa pannåer för Alexander Nathansons hem, ett
uppdrag som följdes av flera liknande. Även i det stora formatet behåller
Vuillard sin intimistiska motivkrets. 1894 års pannåer skildrar Paris’
parker, deras dekorativa resning understrykes av trädstammarnas
vertikaler och de blommande ytornas rytmiserade linjekonturer (sol- och
skuggpartier på gräsmattor och sandgångar, trädkronornas lövverk och
himlens olikmönstrade molnformationer). Och parkerna befolkas av
stillsamma, statiskt uppfattade figurer, kvinnor konverserande på
parkbänkarna, lekande småttingar och promenerande skolbarn.
»Vuillard är en klarare och mer livfull kolorist med djärvare utbrott
i rika mönster av blått, rött och gyllene gult; men på samma gång
känner man hur hans sinne är fyllt av melankoli och hans tankar
allvars-tyngda. Bonnard däremot målar i grått och älskar lätt purpurfärgade
eller mörkröda toner; och ändå avslöjar varje penseldrag hans skarpa
iakttagelseförmåga, hans ystra uppsluppenhet. En lustig rörelselinje, en
aplik vighet fångar in vardagliga gatuscener, dessa flyktande ögonblick
som föds och försvinner i samma minut. En hymn till det bortilande
livet, till minnet av situationer, människor och djur. Ett konstnärligt
arbete som står i innerlig kontakt med det levande livet.» Så lyder Gustave
Geffroys träffande karakteristik av Pierre Bonnard (1867—1947), då han
skildrade sina intryck från dennes första separatutställning 1896.
Vuillard och Bonnard hade annars utvecklats ganska lika. Båda kom
liksom flertalet medlemmar av nabiskretsen från ombonade borgerliga
miljöer, de delade ateljé tillsammans med Denis och var i grunden lika
likgiltiga för dennes teoretiska spekulationer. De beundrade tillsammans
japanska färgträsnitt, Bonnard kanske mest intensivt; han gick också i
kamratkretsen under tillnamnet »japanen» (le nabis japonard). Men
Vuillard gick före honom som frigjord kolorist, och Bonnard som den
lidelsefulle färgdyrkaren tillhör först 1900-talet (se sid. 342—348). De
intima scnerna tillhörde bådas motivkrets, men där Vuillard lite ängsligt
höll sig inom hemmets fyra väggar, sökte sig Bonnard ut i gatuvimlet och
kom därvid att fortsätta Toulouse-Lautrecs linje men på ett betydligt
mer glättigt och sorglöst sätt alldeles fritt från dennes bitterhet. Liksom
kamraterna arbetade han med teaterdekorationer, affischer och
program av olika slag och i hans 90-talsproduktion står hans grafiska
arbeten främst. Konsthandlaren Ambroise Vollard gav 1895 ut en serie
av hans litografiska blad med gatuscener från Paris (»Quelques aspects
de la vie de Paris»), som sedan följdes av flera illustrationsuppdrag i
samma teknik, inledda med Verlaines Parallèlement (1900).
324
Pierre Bonnard, Porträtt av
konstnärens syster Andrée, i8go. Privat
ägo, Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
