Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Bonnard (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
Bonnard
Bonnards ungdomsutveckling hör till 90-talets konsthistoria. Men minst
av allt var han symbolist; hans lätta verklighetssinne räddade honom
från att ta den symbolistiska jargongen på allvar. Han var för nyfiken
på livet själv, för att hinna ge tingen en djupsinnig innebörd som de i
verkligheten inte tycktes ha.
Under denna ungdomstid var Bonnard illustratör, även då han målade
tavlor. Hans bilder hade onekligen en anekdotisk tillspetsning, som
roade publiken, vilken i Bonnard såg en värdig efterföljare till
Toulouse-Lautrec. Han var något av en parisergamäng, en piggögd gatpojke,
ständigt iakttagande det rörliga livet med vaken blick. Han beundrade
Toulouse-Lautrec, men han hade inte alls dennes fräna och bittert
illusionslösa syn på livet. Han hade ingen lust att rota i tillvarons smuts.
Den melankoliska fin-de-siecle-andan lyckades inte ta död på hans
livsglädje; den förmådde på sin höjd dämpa den en smula. Det fanns i
sekelslutets konst ett annat strömdrag, den fauniska livsberusningen,
och av den förnimmer man ständigt ett eko i Bonnards måleri.
Vid denna tid var Bonnard starkt beroende av Édouard Vuillard, den
jämnårige vännen. Deras färger var gråstämt lågmälta, sällan rena. De
nådde denna gråtonighet genom att med utspädd färg måla på
opreparerade grå pannåer. Ytan blev dämpad och matt därför att färgen
slog in i den sugande grunden. Därför torkade också färgen mycket
fort, vilket i sin tur tvingade konstnärerna att arbeta med virtuos
säkerhet, att aldrig tveka ett ögonblick. Ingenting kunde ändras som en
gång blivit målat, utan att verka överarbetat tungt och dött. I stora
plan lades färgen, med mjuka konturer, ofta jugendsvajiga, ty sådan
var tidens sed, och de båda konstnärernas måleri var vid denna tid mera
präglat av en tidsstil än av den egna personligheten.
Ännu vid sekelskiftet framstod Bonnard som en visserligen utsökt
artist. Men hans originalitet kunde fortfarande ifrågasättas. Vuillard
var alltjämt den givande. Han hade under 90-talets senare år luckrat
upp sin teknik i små luddiga penseldrag, impressionistiska till sin
karaktär och nyanserade i en oändlighet av grå toner. Också Bonnard
anammade det målningssättet, men han tröttnade snart på det dämpade
grå. Den stora van Gogh-utställningen 1902 betydde säkerligen mycket
för hans koloristiska frigörelse. Först nu vågade han höja färgen och
arbeta med gult och violett, rött och grönt, blått och orange i rena
toner. Han övergav den opreparerade grå pannån och ersatte den med
en duk, grundad med gult. Det var så han uppnådde den karakteristiska
gyllene underton, som man sedan känner i hans konst från mogna år.
Också det nya århundradets första decennium blev en
utvecklingsperiod, då Bonnard tvingades ta ställning till allt det nya som slag i slag
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
