Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Bonnard (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
nerhct Matisses »ytlighet» gav säkert Bonnard en tankeställare. Han
har själv erkänt sin uppskattning av kubisternas konst. Ungefär vid
tiden för kubismens genombrott i början av 1910-talet märks en tydligt
förändrad inriktning i Bonnards måleri. I ett samtal med systersonen
Charles Terrasse har han vid denna tid förklarat: »Jag har satt mig
själv i skola igen. Jag vill glömma allt vad jag vet och jag vill försöka
lära mig allt vad jag inte vet. Jag vill lära mig de elementära
principerna, måleriets ABC. Och jag misstror mig själv och allt det som
en gång hänfört mig så. . . » Och i ett samtal något senare: »Jag tror att
jag kommit på det. Det var färgen som förförde mig. Men formen
existerar och man får inte godtyckligt upplösa den eller förändra den i det
oändliga; det är alltså teckningen som jag måste studera. . . Jag tecknar
oavbrutet.»
1910-talet betydde sålunda en disciplinering som Bonnard självmant
underkastade sig. Teckningen blev spänstig, linjerna följde lydigt hans
intentioner. Han målade aktstudier flitigare än någonsin tidigare, men
figurerna var inte längre atmosfäriskt upplösta och okroppsliga. Nu
studerade han detaljerna, han analyserade de mjukaste skuggor, de
ömtåligaste nyanser, men först och främst linjen. Han gick på
upptäcktsfärd i verkligheten.
Pierre Bonnard, Familjen
Terrasse, 1912. Privat ägo,
Stockholm. — Föremålens lokalfärger
intresserar Bonnard bara i den mån
de kan ha betydelse för
kompositionens större sammanhang. I sin
likgiltighet för dem är han
impressionismens arvtagare. Men han
gör sig inte beroende av sitt sätt att
se på verkligheten, han är inte slav
under det kvasivetenskapliga
atmosfärstudiet. För Bonnard finns
inte den koloristiska begränsning,
som impressionisterna frivilligt
stakade ut åt sig. Han vägrar att
godtaga den till rena färger
begränsade skalan. För honom är alla
färgtoner användbara. T.o.m.
svart accepterar han-, dess kvalitet
kan bedömas först i dess
förhållande till de färger som skall omge
den. Naturen utövar ingen diktatur
över hans kolorit. Den anger temat,
men variationerna behärskar
konstnären helt, och färgerna blir
beroende av hans kompositionella
avsikter. Detalj på motstående
färgplansch.
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
