Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Att måla själar (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
brokiga storstadsskildringar från hela Europa. I Paris, Rom, London
och Stockholm fann han lämpliga motiv för sin alltmer eleganta
skildring. Ungdomstidens upprördhet efterträddes av en mera balanserad
sinnesstämning. Dessa stadsbilder har ganska mycket gemensamt med
de franska fauvisternas tidiga arbeten. Fläckigheten och knyckigheten
i detaljerna samlas upp i storslaget böljande rytmer i van Goghs anda
och färgen är omväxlande gällt uttrycksfull och melodiöst vekstämd.
Liksom många andra självständiga konstnärer lämnade han Tyskland
och flyttade över till England, när det nazistiska konstprogrammet
började bli förhärskande.
Andra expressionister sökte sig från de personliga stämningarna och
de individuella problemen mot en mera socialt inställd konst.
Uttrycksfullheten blev full av tendens, politisk eller social. Det kunde ofta bli en
stark underton av patos, och hos ingen var detta så utpräglat som hos
Käthe Kollwitz (1867—1945)» Hela hennes grafiska æuvre är en
upprörd kvinnas kamp emot kriget, emot alla slags förtryck och vrånghet.
Det är framför allt en expressionism av innehållsligt slag. Motivens
fruktansvärdhet kommer åskådarna att reagera starkt, och hon behöver inte
tillgripa några rent artistiska effekter av formernas dissonans. Det är
hennes eget liv och dess dystra upplevelser som återspeglas i träsnitten
och litografierna. Hennes man var fattigläkare i Berlins dystraste
slumkvarter, och hon blev därigenom inte bara en ytlig åskådare av det
proletära storstadslivet utan lärde under femtio år att känna detta i grunden.
Att hennes verk blev fyllda av stark tendens är naturligt, men hennes
eget resonemang kan ofta vara ganska dubbelbottnat. Apropå ett
minnesblad över Karl Liebknecht som hon utförde 1919 skriver hon i sina
dagboksanteckningar: »Jag har som konstnär rätt att draga ut
känslo-halten ur allt, låta den påverka mig och sedan överge den utåt. Jag har
även rätt att framställa arbetarnas avsked från Liebknecht, ja tillägna
arbetarna detta blad utan att därför politiskt följa Liebknecht — inte
sant?» — Genom den alltmer intensifierade förenklingen får hennes blad
en våldsam kraft, som står så långt bort från kvinnlig sensibilitet som
tänkas kan. Hon fortsätter en linje från Goya och Daumier och lär sig
med åren att ytterst verkningsfullt utnyttja den dramatiska kontrasten
mellan svart och vitt. Den van Goghska böljande rytmen och
Toulouse-Lautrecs slagfärdighet har hon också kunnat smälta samman till en egen
form, medan de spår av Munchs träsnittsstil, som var tydliga i hennes
tidigare arbeten, snart försvunnit. Käthe Kollwitz gjorde sitt
genombrott 1897 med en patetisk etsningssvit till Hauptmanns drama
»Vävarna», och med serien Bondekriget 1908 bekräftade hon sin förmåga som
social konstnär. Sådana affischer som »Aldrig mera krig» och
»Hungerpiskan» från åren strax efter första världskriget har den slående di-
Käthe Kollwitz, självporträtt,
1925, litografi. Med yttersta
förenkling är den plastiska formen
på huvudet markerad. Den skarpa
iakttagelsen och den skoningslösa
nakenheten dominerar.
Käthe Kollwitz, De överlevande,
litografi. Med affischer av detta
patetiska slag, där oskönheten
skulle verka som ett slag i ansiktet,
försökte konstnärinnan väcka sin
samtid.
Kl2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
