Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Dramatisk skulptur (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
turalism och klassiskt-akademisk realism som under lång tid varit
förhärskande — Daumiers porträtthuvuden och Degas vaxskulpturer hade
aldrig utställts — sökte han sig bakåt både mot fransk medeltid och mot
den klassiskt arkaiska skulpturen. Brons och sten var hans material, och
han hade en böjelse mot det monumentalt dekorativa som förenades med en
vilja mot patetisk romantik och stark innehållslig uttryckskraft. Därför
är det mycket som förbinder hans arbeten med Pugets mäktiga
barockfigurer och med alla de effektfulla dekorationsskulpturerna från Ludvig
XIV:s Paris och Versailles. Nästan assyrisk formstränghet i detaljernas
utformning präglar Bourdelles första stora arbete som var de
dekorativa relieferna på Champs-Elyséesteatern i Paris 1912, men det som
ger helhetsintrycket är den dramatiska och patetiska skildringen av
figurer i våldsamma fast bundna rörelser. Den väldiga rytmen i
»He-rakles bågskytten» blir liksom hela motivet för denna skulptur,
kroppens spända rörelse och armens patetiska gest upprepas i den spända
bågen. Bourdelle som samlade många elever från olika länder, ja nästan
som Matisse grundade skola med tydlig efterföljd i de perifera
konstländerna, blir dock närmast reaktionär om man jämför hans skulpturer
med samtida arbeten av Picasso och Matisse. Han prövade formelement
från de accepterade arkaiska kulturerna, men hans reaktioner inför
exempelvis negerskulptur och egyptisk konst har inte lämnat spår efter
sig. När han ställdes inför uppgiften att göra det argentinska
national-monumentet över general Alvear, grep han till renässansen och formade
en ståtlig ryttarstaty efter mönster av Verrocchios Colleoni, en
imponerande men föga originell prestation. Den sprängladdade kraften som
alltid utmärker Bourdelles skulpturverk gör att till och med hans porträtt
får en dramatisk prägel som ger liv åt deras ofta ruvande tyngd.
Bourdelles motsvarighet i Tyskland är närmast Ernst Barlach (1870—
1938). Liksom Nolde var han nordtysk, liksom denne var han också
benägen för dystra grubblerier och för att isolera sig. Han var både
författare, skulptör och grafiker, men i hans æuvre intar dock knappast
grafiken någon betydelsefull plats, den är alltför stilbunden av den
primitiva tyska gotiken. Många av hans blad har en förvillande likhet med
sengotiska träsnittares arbeten. Skulpturen som var hans huvudområde
låter samma väsensgemenskap komma till uttryck. Särskilt gäller detta
några skulpturer som han fick göra för att utsmycka fasaden till den
gotiska katedralen i Lübeck. Han arbetade både i brons och trä, men det
senare materialet lät sig bäst formas efter hans intentioner. I sin
självbiografi har han berättat om hur han plötsligt kom till klarhet om vad
han önskade ge i sin konst. Det var ett program tvärt emot all klassisk
avrundning och harmoni och även i diametral motsättning till de franska
formförnyarnas strävanden. — »Form — bara form? — Nej! — Plötsligt
stod det klart för mig: du måste oförskräckt våga allt, ditt yttersta och
Wilhelm Lehmbruck, Flickhuvud.
Den redan vid första världskrigets
slut bortgångne tyske bildhuggaren
sökte i sina figurbilder tillämpa
gotikens veka horisontaler och
andliga försjunkenhet.
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
