Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Kretsen kring Matisse (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
Samma inställning hade rokokons konstnärer haft och de hade också i
stor utsträckning ägnat sina krafter åt konsthantverket. Under
romantikers, realisters och impressionisters tid hade gränsdragningen mellan
konst och konsthantverk varit sträng och omöjlig att överskrida. Liksom
Matisse blir Dufy 1900-talets typiske hovkonstnär. Man kan utan
svårighet tänka sig hans målningar infällda i väggarna för att bilda en praktfull
ensemble att betrakta med ointresserat intresse som bakgrund till
behagligt lyxliv. Att han arbetar med häftigare dissonanser än gamla tiders
hovkonst, förklaras av de moderna mera bullrande och högljudda
livsformerna. Klart lysande blått är den dominerande färgen i Dufys
målningar, och mot det blå sätter han gärna accenter av grönt och rött.
Under den fauvistiska tiden arbetade han med mera känslobetonade
mörkstämda färgkontraster och en mera formskildrande syntetisk
framställning, men tämligen snart gick han över till en mera receptbetonad
kolorit. Med absolut konsekvens har han dock undvikit varje djupare
känsloengagement och hållit sig till det angenämt stimulerande.
Det allmänna känsloläget och den estetiska inriktningen är ganska
besläktade hos Dufy och holländaren Kees van Dongen (f. 1877).
Skillnaden är bara den att Dufy sluter sig till fransk tradition i sin lugna
dekorativa stilvilja, medan van Dongen har något nervöst, internationellt
rotlöst i sin konst. Från och med 1900-talets början kan man inte längre
så fullgiltigt benämna det som skapas i Paris för franskt måleri utan bör
hellre säga »école de Paris», parisskolan. Ett stort antal av de i Paris
verksamma konstnärerna är inte längre fransmän, och så har det
naturligtvis varit genom flera decennier medan Paris ständigt varit den nya
konstens källa, men nu stannar utlänningarna kvar och blir bofasta i en
internationell Parisvärld, som skiljer sig avsevärt från det övriga
Frankrike. I litteratur, vetenskap, bildkonst och musik är det ofta assimilerade
utlänningar som gör de väsentligaste insatserna i det parisiska kulturlivet.
I något mera blygsam omfattning var detsamma fallet med Berlin under
1900-talets första år och därefter i 20-talets Weimarrepublik. Med detta
upphävande av de nationella gränserna fick konsten möjligheter att
arbeta och utvecklas i stimulerande frihet. I senare tider har USA:s
koncentratplatser av intellektuella flyktingar från diktaturstaterna haft
samma stora betydelse. För van Dongen har Matisse betytt mera än Dufy,
men han står betydligt närmre den senare genom sin vilja till det
mondäna, glansfulla och eleganta. Hans figurskildringar har sällan
fransmännens kalligrafiska skärpa utan är mera nervöst koketta. Liksom Dufy
blev han engagerad i de stora modehusens värld, men framför allt har
han varit verksam som den något depraverade societetens insmickrande
porträttör. Hans kolorit är välbehagligt skimrande och ibland fränt
verkningsfull. 20-talet var hans glansperiod och hans främsta insats är
som sedeskildrare. Visserligen helt utan någon avsikt att avslöja och
Marie Laurencin, Flickhuvud,
akvarell. Privat ägo, USA. Trots
att målarinnans fästman,
Guil-laume Appollinaire, räknade henne
bland kubisterna, hör hon snarare
till de med Matisse besläktade.
Med sin förnämt behärskade
teckning och sin milda kolorit av
silvergrått och pastellfärger låter hon
den franska rokokon återuppstå.
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
