Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Tendenser mot gotik (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
av den rumänske skulptören Brancusi, som sedan skulle komma att arbeta
helt abstrakt. Hur detta skulpturala ideal omformas i måleri visar en
målning av ett brudpar, vilkas ansikten fått samma långsmala ovalform
med utdragen näsa, starkt förminskad mun men med ögonparets
tvärlinje som markerad tväraxel över ovalens bredaste parti. Ett plastiskt
målerisätt med skuggande formbetoningar och perspektiviskt bilddjup
har han fullständigt undvikit. Den rytmiskt dekorativa
sammanfog-ningen av olikfärgade ytor har skett efter principer som överensstämmer
med Matisses. Men Modigliani strävar efter en fastare bundenhet, man
kan se vilken roll ovalen spelar i uppbyggnaden av hans för det mesta
strängt frontalt skildrade modellfigurer. Cézanne måste ha betytt mycket
för honom i detta fall och han studerade och beundrade de italienska
ungrenässansmålarna. Hans arbeten är synnerligen lätta att känna igen på
grund av denna schematisering, men den kan ändå knappast kallas
maner. Inom sitt frivilligt begränsade register kunde han åstadkomma
rika variationer, inte minst genom färgen som har en gammalmästerlig
tyngd och mörkhet. Genom att spela ut lätta pärlemorskiftande toner i
skildringen av den nakna kroppen mot accessoarernas mustigt dunkla
kolorit kunde han få fram verkningsfulla spänningsförhållanden. Det som
var än mer väsentligt var att han aldrig lät dessa rent estetiska problem
inkräkta på den allvarliga mänskliga grundtonen i sitt måleri. Framförallt
detta skiljer honom från övriga förnyare av måleriet under denna epok.
Bohémevärlden sätter också sin tydliga prägel på den unge Pablo
Ruiz Picassos (f. 1881) måleri. Han hade endast sporadiska kontakter
med fauvisternas krets under seklets första år. Han arbetade mycket
isolerat, han gjorde natten till dag liksom en annan berömd spanjor,
El Greco, gjort trehundra år tidigare. Till Paris kom han 1900 efter en
period som konstnärligt underbarn vid olika spanska konstakademier.
Hans tidigaste franska målningar har mycket gemensamt med
Toulouse-Lautrecs konst. Det är brokiga skildringar av kaféliv på den undre
världens gräns, som i sin mjuka vekhet har en bismak av håglöshet och
spleen. Den pessimistiska grundtonen behåller han även sedan han börjat
rytmisera och formbestämma motiven. I utdragna slingrande och
böljande former skildrar han cirkusartisternas och vanligt fattigfolks dystra
vardagsliv. Betecknande är figurernas maniererade långsträckthet och
vindlingar. El Grecos religiösa målningar visar en liknande patetisk
figurskildring, men i stället för sin landsmans dystert häftiga färger
använder Picasso en sentimental blåtonighet som har en motsvarighet i
Whistlers fin de siècle-måleri. Det är Picassos blå period 1901—05, den
första i en rad av ofta diametralt motsatta faser, som sedan kommer att
ha avgörande betydelse för den moderna konstens utveckling. De
revolutionära och oroande tendenserna är ännu fullständigt obefintliga, och
Picassos blå arbeten är snarast reaktionära om man jämför dem med
399
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
