Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Kubismen (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Georges Braque, Papier collé,
1913. Privat ägo, Paris. Den
vanliga kaférekvisitan på
kubister-nas konstverk är här reducerad till
ett minimum. Endast några
tecknade konturer av glas och flaskor
är igenkännbara, det övriga är
påklistrade bitar av brokigt papper.
ning eller renodling i bild av någonting som finns i verkligheten, utan
han skapar en alldeles ny bild som inte är avbildande utan har sitt eget
oberoende liv.
De små verklighetsfragment som kan spåras i Braques och Picassos
målningar från dessa år, får sålunda en nästan romantisk och poetisk
innebörd. De är den sköra tråd som håller konstverket kvar i de synliga
realiteternas värld. Ändå kan inte ens den mest durkdrivne specialist
någonsin trots denna hjälp ge en tillfredsställande förklaring till varje parti
av en sådan målning. Helheten kan uppfattas men inte de olika
sammanhangen. Därför är det ofattbara och mystiska en väsentlig beståndsdel i
denna konst. Lättast går det att fatta den rent estetiskt, som bildbyggnad.
Planen är rikt modulerade i mörka och ljusa färgtoner sorn ger illusion
av ljus och skugga. Eftersom all perspektivverkan är borta och inga fasta
kroppar finns att se, blir denna ljusdunkelverkan endast förklarbar som
en metod att få bildytan att leva i rik omväxling. Alan kan se hur dessa
plan med kantigt vinkliga konturer fogar sig samman i rytmisk ordning
och arbetar med kontraster och harmonier. Färgen är alltid ytterst
delikat pålagd i finfördelade små penseldrag, som kommer hela målningens
yta att vibrera. Med en mängd valörer av grått, ockra och brunt samt
kontraster av svart och vitt behöver koloriten inte heller bli enformig.
Konstnärerna var inte alla belåtna med de vetenskapliga
förklaringarna av deras arbeten eller de liknelser och jämförelser de gav
anledning till. Afisserligen gav Gleizes och Aletzinger i ord form åt sina
spekulationer och teorier, när de skrev »Du Cubisme» 1912, men Picasso
hävdade bara att detta var ett sätt att måla liksom så många andra.
Teorierna retade honom. — »Alatematik, trigonometri, kemi,
psykoanalys, musik och jag vet inte vad har man satt i förbindelse med
kubismen för att lättare kunna förklara den. Allt detta har varit ren dikt
för att inte säga nonsens, som har haft dåligt resultat med sig och
förblindat folk med teorier.» — Lek och allvar kunde blandas med
varandra, när konstnärerna så radikalt hade brutit med bildkonstens lagar.
De hade nått det stadium, då verkligheten var som längst borta, och
därför kunde det roa dem att åter föra in denna verklighet i målningarna
med chockartad kraft. På ett stilleben från slutet av 1909 målade Braque
en alldeles naturalistiskt återgiven spik överst vid bildkanten, som liksom
sitter inslagen för att fästa duken vid väggen och kastar en tydlig skugga
som också är omsorgsfullt ditmålad. Detta påminner om de »trompe
l’æil»-effekter som vissa 1600-talsmålare älskade, men det är också
något som surrealisterna skulle komma att använda. En annan
överraskande och svårförklarlig detalj på många kubistiska målningar är de
stora bokstäver som blandas in bland färgplanen. Oftast är det fragment
av tidningstitlar eller flasketiketter, »Journal», »Le Figaro», »Hennessy»,
»Ale» och dylikt. 1910 introducerar Braque dessa bokstäver. Han hade
411
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
