Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Kubismen (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
lande. Glädjen över nya material och nya yteffekter ger dessa papier
collé-arbeten en spontan och fri artistisk lekfullhet. Skepticism och
nihilism ligger omärkligt under.
Också kubisternas motivkrets har blivit föremål för vetenskaplig
undersökning. Man har trott sig finna att alla dessa skildringar av
bardiskarnas innehåll med glas, flaskor, cigarrettaskar och pipor samt
mandoliner med eller utan hanterande personer skulle innebära
konstnärernas deklaration att de stod utanför det borgerliga samhället. De
kände ingen annan verklighet utanför ateljén än denna kafémiljö. På
sommarferierna de första åren målade de visserligen landskap, Picasso
i Horta de Ebro och Braque i L’Estaque och Roche-Guyon, men sedan
övergav de för en tid fullständigt sådana motiv för kaférekvisitan. Från
den lilla bergsstaden Céret i Pyrenéerna, som Raynal kallat för
»kubismens Barbizon», där Braque, Picasso och deras vän skulptören Manolo
arbetade några somrar tillsammans, finns inga landskapsmålningar. Men
Léger, Gleizes och Metzinger på sina olika håll målade både figurbilder
och landskap, fast aldrig i genomfört analytisk stil. Att Picasso och
Braque så envetet koncentrerade sig på natures mortes beror väl snarast
på att dessa motiv var lämpligast för deras stilsträvanden just då och
hade precis de former som de ville använda.
Omkring 1912 för kubismens båda ledare in riktningen i ett nytt
stadium, som har blivit kallat det syntetiska. Det är också
avslutnings-stadiet men det räcker ganska långt fram i tiden. Picasso gör sina
mästerverk i denna stil så sent som på 20-talets början, när kubismen annars
egentligen får betecknas som utagerad och dess erfarenheter har upptagits
av andra riktningar och konstnären för övrigt själv prövat på konträrt
motsatta stilar under mellantiden. Själva beteckningen syntetisk kan
lätt ge anledning till missförstånd. Det finns inte den minsta likhet med
90-talets syntetism. Men i motsats till den analytiska kubismens
sönderbrytande och uppdelande arbetar den syntetiska kubismen
sammanfattande och mera förenklat. All hänsyn är ägnad åt målningens yta.
De tidigare små planen med sin ljusmodellering i toner av brunt och
grått ersätts av större planmålade ytor, liknande kort som ligger över
och under varandra. Färgen kommer tillbaka mäktig och levande. Som
ett resultat av papier collé-tekniken arbetar konstnärerna gärna med
imi-tationsmålade ytor, som kan likna ådrat trä eller tidningspapper. För att
ytterligare markera de olika färgplanens karaktärer brukar de använda
neoimpressionisternas prickteknik och ett annat vanligt tekniskt
konstgrepp var att blanda sand i oljefärgen så att den fick en skrovlig yta.
I stället för det tidigare stadiets mjukt vibrerande måleri med dess
asketiska färg kommer en mäktig och färgstark konst som arbetar med
grövre effekter fast till en början mestadels med samma motiv. Därför
har man ibland kallat detta stadium för det heroiska. I denna situation
413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
