Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Frankrike (b. l.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
André Chapelain-Midy (f. 1904),
Vinet. Institute Agronomique,
Paris. Chapelain Midy hör till
den grupp av försynta borgerliga
målare som omkring 1930
stillsamt opponerade mot alla
ytter-lighetsriktningar. Hans realism
saknar alla revolutionära drag
och kom därför att snart röna
allmän uppskattning. Han fick ofta
pryda offentliga byggnader med
väggmålningar, vilka likt denna
är hållen i en måttfullt
Derain-påverkad, lätt stiliserad realism.
en ny anspänning av krafterna. Picasso som var det ständiga
orosfer-mentet i det parisiska konstlivet tvingade med sin lidelsefulla
expressionism även de realistiska konstnärerna att överge den försynta
tillbakadragenheten. Principiellt föraktade dessa nya realister all konst efter
1860, vilket inte hindrade dem från att taga intryck av Picasso,
surrealisterna, Derain, Valotton och Seurat. »Forces nouvelles»-konstnärerna
ville inte bana vägen för något absolut nytt. De ville i stället lära av
äldre tiders strängaste realism (Piero della Francesca, Uccello, Zurbaran,
Georges de la Tour osv.).
Ännu då kriget bröt ut 1939 var verklighetsmåleriets maktställning
obruten. Picasso, Matisse och några av de andra stora antirealisterna
reste sig högt över genomsnittsnivån som isolerade företeelser. Dem kunde
inte kritiken undgå att ta hänsyn till, men dess känslor var ännu inriktade
på verklighetsmålerict. De radikala hade för länge sedan inkapslat sig
i sin exklusivitet och bidade sin chans. Den kom med Hitlers invasion.
Realismen omhuldades i synnerhet av bourgeoisien, den betraktades som
en borgerlig rörelse. Nazisterna dolde inte sin avsky för allt radikalt i
konsten och sin förkärlek för lättbegripliga realistiska tavlor. De lyckades
lura med en del framstående realistiska konstnärer i arbetet på utvidgat
kulturutbyte mellan de båda länderna. Några konstnärer deltog t.o.m.
i en resa till Tyskland. De dolde visserligen inte sitt förakt för den
nazistiska konsten men i sina landsmäns ögon var de prickade som
kollaboratörer. En stor del av den franska bourgeoisien hade visat
utpräglade Petainsympatier. De radikala konstnärerna såg sin chans att
kunna göra sig gällande på den politiskt skamfilade borgerliga realismens
bekostnad. De gick in i motståndsrörelsen, deklarerade sin solidaritet
med bl.a. Sovjetryssland, vars styrande aldrig skulle acceptera dessa
revolutionära konstnärers verk. Kritikerna i den fria zonen som nu inte
längre ansåg det opportunt att försvara den realistiska konsten blev
Maurice Brianchon, Parksoffan.
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
