Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Kring andra världskriget (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Keith Vaughan(f. 1912). Figurer
vid ett bord, 1948. Lefevre Gallery,
London. Liksom de flesta av sin
generation började konstnären med
att fortsätta Sutherlands
nationalromantik. Därtill har senare
kommit impulser från Frankrike och
främst Picasso. Michael Ayrton,
John Minton och Leonard
Roso-man hör till samma grupp, som
söker att f örena engelsk känslighet
med frän och hetsig form.
Robert Colquhoun (f. 1914),
Nattmara, bokillustration 1947.
Hos några yngre skotska
konstnärer blir den romantiska demonin
vildare och kusligare än hos
engelsmännen. Colquhoun och hans
jämnåriga Robert Macbryde söker sig
tillbaka mot elementära
stämningar men har därjämte stort
intresse för den samtida franska
konsten.
exempel på. Sutherland är katolik liksom T. S. Eliot, Graham Greene och
andra bland författarna. Han är företrädesvis landskapsmålare och har
i tidigare verk skildrat det pastorala Kent och senare det dystert vilda
Wales. Närbilder av blommor och slingrande trädgrenar bildar ofta
skrämmande och patetiska mönster. I en serie törnbuskstudier, som han
utfört i sammanhang med en större altartavla i Northhampton, växer
taggarna och törnena ut till fruktansvärda tortyrornament. Sutherlands
kolorit bygger mycket på de typiskt engelska tonerna i gul-orange mot
svart, smaragdgrönt och rosa. Hellre än olja använder han sig av
vattenfärg eller gouache. Den dystra grundtonen i hans konst blev än mer
betonad under kriget, då han tjänstgjorde som War Artist. Hans nattliga
visioner från det sönderbombade London skiljer sig kraftfullt från de
andra krigsartisternas romantiska ruinmålerier. Med Sutherland som
galjonsfigur har en yngre generation sedan varierat detta nationalmåleri.
Hos Keith Vaughan förmärks en vilja mot statuarisk stramhet som skall
kunna rensa bort det alltför tillfälligt romantiserande.
Under de ständiga bombraiderna över London gick bildhuggaren
Henry Moore (f. 1898) nere i Undergrounds skyddsrum och tecknade
av nutidens grottmänniskor. Med skildringarna av dessa sovande,
vilande och resignerat väntande figurer har Moore åstadkommit de mest
gripande konstverken från det sista kriget. En tung michelangelesk
ödesstämning ruvar över de långdraget utsträckta gestalterna med sina tunga
draperier. Dessa skyddsrumsteckningar är visserligen direkt reportage,
men de har inte stundens flyktighet utan äger bestånd för evigheten. De
grönbruna färgtonerna av mögel och fukt ger illusion av grav och
underjord. Naturligtvis kan dessa arbeten inte jämföras med Guernica när det
523
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
