Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Kring andra världskriget (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Henry Moore, Vilande figur,
1938, Museum of Modern Art,
New York.
Hans Arp, Mänsklig konkretion,
1933. Museum of Modern Art,
New York. De mjukt rundade
formerna som liksom rullar ihop sig
kommer betraktaren att tänka på
ett foster i moderlivet. Brancusis
skulpturer har samma elementära
enkelhet och använder de former
som naturen skapat.
de har sin bakgrund i vår vanliga erfarenhet. Jag tror att de mänskliga
organiska formerna alltid skall ha grundläggande betydelse för
skulpturen, som de ger dess vitalitet.» Särskilt har Moore intresserat sig för
formspelet i liggande kvinnokroppar. Stödda på armbågen och med
benen lyfta i broliknande bågar bryts de igenom av ljusets hålrum. Är
materialet trä får de en svävande lätt spänstighet, medan
stenskulpturerna har den blockartade tyngden till signum. Konstnären har också
gjort talrika plastiska modeller med djupa urgröpningar och spänt trådar
däröver. De är nya embryologiska former av stor klarhet och mellan
dem och hans rent mänskliga former ligger serier av övergångsarbeten
Moores konst har hämtat näring ur det förflutna inte bara från de
primitiva utan också från Giotto och Blake, men framför allt har han sina
själsfränder bland samtida skulptörer som Brancusi, Arp och Picasso.
Efter dada och surrealism har Hans Arp från 30-talets början gått över
till en ren konst utan några försök till verklighetsimitation. Han använder
sig i skulpturer och reliefer av de organiska urformerna, mjukt rundade
i oregelbundna rytmer. I de enklast tänkbara kompositioner skapar han
en ny verklighet av samma slag som Kandinskys. Denne har för övrigt
spelat stor roll för Arp. Arps former kan erinra om naturformer, men han
försöker aldrig efterlikna naturen. »Konst är en frukt som växer fram
ur människan liksom frukten ur växten eller barnet ur modern. Men
medan frukten från en växt får sin fullständigt oberoende form och
aldrig liknar en ballong eller en president i färdigköpt kostym, visar
vanligtvis människans konstnärliga frukt en löjlig likhet med andra
föremåls utseende. Förnuftet säger till människan att stå över naturen och
vara alltings mått. Förnuftet har skilt människan från naturen. För
förnuftets skull har människan blivit en tragisk och motbjudande figur. Jag
älskar naturen men aldrig naturens surrogat.»
Den amerikanske skulptören Alexander Calder (f. 1898) har blivit
jämförd med Klee och Mirö som lekfullt fantastisk uppfinnare. Hans
lätta och rörliga skulpturer kan likna blommor, fiskar och fåglar och bär
oftast titlar som direkt antyder sådana motiv. Han är emellertid aldrig
direkt avbildande, när han bygger upp sina verk av tunna metallskivor
och trådar. Han åstadkommer en sorts karikatyr av den plastiska
kon-struktivismen, i vilken han överbetonar rörelseskildringarna. De ryska
konstruktivisterna verkar tunga och jordbundna bredvid denne
»månsmed» som den franska kritiken kallat honom. Hans första
uppmärksammade arbete var en miniatyrcirkus av järntråd som var helt rörlig
och kunde arrangera hela föreställningar. Calders skulpturer eller rättare
sagt rörliga bilder är aldrig så statiska att de kan tänkas placerade på
postament. Stående fritt på marken ger de intryck av att dansa omkring
på tunna spindelben, och när som helst väntar man att de skall höja sig
till flykt. Några av hans verk är också avsedda att hänga i trådar från
525
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
