Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt eget århundrade, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Kring andra världskriget (l. e. å.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vårt eget århundrade
Alberto Giacometti (f. 1901),
Palatset kl. 4 e.m., 1932—33, trä,
glas och ståltråd. Museum of
Modern Art, New York. Den
schweiz-födde franske skulptören arbetar
med luftiga konstruktioner, som
delvis anknyter till verkligheten.
Surrealismen har spelat stor roll
för honom, likaså gotikens spröda
vertikala byggnader.
Max Bill, Komposition av 13
trianglar, 1941. Ingenting av
verklighetsabstraktion kan
upptäckas i detta arbete, det är en ren,
konkret komposition. Då allt
avbildande är borta, blir det
kompo-sitionella så mycket viktigare.
Genom det fria bildbyggandet kan
betraktarna få upplevelser av
oändlig rymd och rörelse. Alan kan se
dessa 13 trianglar som ett
yt-ornament med stora och små
former, men i lika hög grad arbetar
konstnären med det gamla
djupperspektivet eftersom figurerna
förminskas oavbrutet in emot
bildcentrum.
blem, har han ägnat särskild uppmärksamhet. »I sin relativitetsteori lät
Einstein tiden såsom ny dimension smälta samman med det
tredimensionella rummet till en fyrdimensionell enhet av tid och rum. Detta
rum-tid är svårt att fatta för det ’stoffligt orienterade’ tänkandet,
eftersom ingen fyrdimensionell modell låter sig tillverkas som föremål. För
att kunna åskådligen begripa en högre dimension än den tredje, måste
man lära om att tänka. Det är samma omställning av tanken som fordras
vid övergången från den figurativa till den non-figurativa konsten. En
modell i tre dimensioner, till exempel en tärning eller ett klot, uppfattas
som tillstånd, som existerar oföränderligt och oberoende av betraktaren.
Jag kan låta någon annan eller till och med en maskin förfärdiga
modellen utan att behöva frukta att den inte skall få de önskade tre
dimensionerna, ty tredimensionaliteten är bunden till det stoff, varav modellen
framställts. Fyra eller fler dimensioner innehåller tiden som rörelse genom
rummet, som rummets medvetenhetsprocess. En fyrdimensionell modell
är därför omöjlig att framställa, emedan den fjärde dimensionen är ett
förlopp i betraktarens medvetande.» Den utsträckning i höjd, bredd,
djup och tid, som här utsägs som omöjlig att skapa i konsten, är likväl
målet för ett stort antal av 40-talets konstnärer. De utnyttjar
människans förmåga att kunna se olika saker på samma gång i ett konstverk.
Ögat kan uppfatta ytornamentet samtidigt som det vandrar inåt i bilden.
Det är heller ingenting absolut nytt. Redan innan kubisterna på 1 o-talet
medvetet nalkades problemet, hade det blivit intuitivt löst av många
i konstens långa historia.
Bland de franska konstnärer som började framträda under andra
världskriget märks en tydlig vilja att utplåna de förut så kraftiga
motsättningarna mellan Picassos hårdhet och Bonnards och Matisses
koloristiska behag. Detta är inte förundransvärt, då Picasso under 40-talet
målat delikata natures mortes nere i Antibes av fullständig
Matisse-karaktär och Matisse å sin sida gjort den hårt abstrakta serien »Jazz».
Medan den unga franska litteraturen präglas av stark vitalitet med
dominerande figurer och stilbildare — Sartre och Camus till exempel — är
bildkonsten utan egentliga förgrundsgestalter. — »Vad skall vi göra med
denna frihet att uppfinna, denna rikedom på lösningar av alla
konstnärliga problem, som är på en gång vår stora lycka och vår allra största
fara?» — Det är ingalunda någon ungdomlig målmedvetenhet i denna
klagande fråga av Jean Bazaine, en av de yngres främsta företrädare.
En viss obeslutsamhet och splittring sätter också sin prägel på de unga
franska konstnärerna. 1941 samlades ett stort antal av dem till gemensam
utställning i Galerie Braun. De kallade sig helt utmanande för »Jeunes
peintres de tradition frangaise» och menade sig sålunda knyta an till
tidigare måleri i Frankrike om än inte direkt till den stolta
traditions-linjen från Poussin till Cezanne. Kubisterna var deras mest klassiska
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
