Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår äldsta konst, av Holger Arbman och Erik Cinthio - Järnåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Arbman och Erik Cinthio
trästatyett till detta skede. I en mosse vid Rude Eskildstrup på Själland
har man funnit en 42 cm hög statyett av trä, vars yta tyvärr är tämligen
starkt skadad. Den återger en sittande man iförd en lång dräkt;
händerna vilar slappt i knäet, där de håller ett obestämbart föremål. Över
bröstet syns några korsande ristningar, som förmodligen återger
dräktdetaljer. Huvudet är stort och tungt med egendomligt smal panna och
breda kinder. Näsan är hög, spetsig, ögonen utstående med smala springor
som ögonöppningar, munnen oartikulerad, hakan kraftigt framskjuten,
möjligen för att beteckna, att mannen är skäggig. Med den starkt bakåt
sluttande pannan och det framskjutande hakpartiet gör ansiktet ett
påträngande, nästan obehagligt intryck. Förmodligen är det en gudabild,
därom vittnar även mannens treringade halssmycke, som är av samma
slag som guldhalskragarna. Statyetten saknar ingalunda karaktär, men
det är säkerligen ej enbart dess skadade tillstånd som ger ett intryck av
primitivitet, osäkerhet i formgivningen och brist på känsla för det
plastiska. Samma företeelse möter oss hos några små bronsstatyetter funna i
Danmark från samma skede liksom hos en liten fragmentarisk ryttarbild
av brons från Vipetorps borg på Öland, alla utomordentligt grovt och
schematiskt formade efter främmande förebilder. Man vågar nog
generellt säga, att nordborna ännu vid denna tid saknade sinne för att skapa
skulptur.
Det skede, 400-talet och 500-talet, som följer efter brakteaternas och
guldhalskragarnas tid, karakteriseras först och främst av att
djurorna-mentiken når sin första fulländning, blir en rik stil, som arbetar i relief,
alltså bygger på skuggverkan i hög grad, och i vilken djuren blir delar
av det ornamentala mönstret och ej någon bildkonst. Men man kan
stundom se hur människobilderna ej helt låta sig inordnas under det
ornamentala schemat utan behåller en personlig karaktär, och detsamma
kan även gälla vissa djurfigurer. Vid Gummersmark på Själland har
man funnit ett praktfullt, förgyllt silverspänne, kvalitativt ett
utomordentligt fint arbete, konstnärligt kanske något barbariskt, med
män-nisko- och djurbilder instoppade i små trånga fack. Hela ytan är
uppfylld av svällande ornamentik. De små krigarna ligger som sardiner i
en låda och något rum för en konstnärligare utformning av dem har det
knappast kunnat bli fråga om. Dessa figurer är nära besläktade med
brakteaternas människobilder och man kan knappast tala om en
utveckling. Annorlunda ställer sig kompositionen av människobilderna
på guldbeslagen till ett praktsvärd från en grav vid Snartemo, Norge, och
framför allt på ett guldband från samma plats, som använts för lagning
av en senromersk glasbägare. Vi väljer ut en enda bildyta från svärdet,
en liten kvadratisk ruta. Här är två mansbilder insatta med ryggarna
mot varandra. Bildytan domineras av deras sammanflätade, väldiga
hår. Parallellt med detta går deras uppsträckta, korsade armar, och
Liggande man, förstorad detalj
från Gummersmarkspännet.
Stående man, starkt förstorad
detalj från Gummersmarkspännet.
56
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
