Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår äldsta konst, av Holger Arbman och Erik Cinthio - Järnåldern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vår äldsta konst
Runt dessa symboler och längs kanterna är sedan grupperade små
människo- och djurfigurer, som stundom, såsom krigarbilderna, kan ha
en stark realistisk prägel, säkerligen beroende på att de utgöra direkta
lån från senklassisk konst. Dessutom förekommer ofta bilden av ett
skepp, som befinner sig på det stora öppna fältet under de symboliska
figurerna. Dessa skepp har en viss likhet med dem man möter på
brons-åldersristningarna och vissa forskare gör också gällande, att det skulle
finnas ett direkt samband dem emellan, liksom att cirkelmotivet skulle
vara en omformning av den gamla framställningen av solkultbilderna.
Eftersom bronsålderns åkerbruksmagi sträckte sig ned i järnåldern, är
det inte uteslutet, att en tradition verkligen existerat. Men i varje fall
har dessa symboler på bildstenarna fått en helt annan, strängt
symmetrisk uppbyggnad. Detta beror säkerligen, liksom förekomsten av
människo- och djurbilder, på starka impulser utifrån. Visserligen är de
antagliga förebilderna till dessa stenar oändligt få och avlägsna, men
icke desto mindre torde man kunna förmoda, att de gå tillbaka på
nu till stor del försvunna romerska eller provinsialromerska stenar.
Att så varit fallet är ytterst troligt med tanke på de livliga
handelsförbindelser och även förflyttningar av hantverkare, som förekom i
samband med de stora folkvandringarna. Detta skulle icke innebära,
att de gotländska stenarna var rena kopior. Helt naturligt kan man
också spåra starka inhemska drag hos dem, trots att helhetsintrycket är
främmande.
De närmast följande århundradena, 500- och 600-talen, kan inte
uppvisa vare sig något kvantitativt eller kvalitativt betydande inslag i den
gotländska bildstenskonsten. Det är därför så mycket märkligare, när
med inträdet av 700-talet en stor —ja, den största —
blomstringspe-rioden inträder. Denna fas är kanske främst märklig ur den synpunkten,
att det nu kommer något alldeles nytt — den berättande bildkonsten.
Hur först denna nedgångstid och därpå en stor nyskapande
blomst-ringsperiod skall förklaras, är det knappast möjligt att ännu ge ett
absolut besked om. Sune Lindqvist har försiktigt framkastat den
förmodan, att det skulle hänga samman med de folkförflyttningar, som
just då ägde rum i östra Skandinavien och i synnerhet från Gotland
och Öland. Stora delar av den gamla befolkningen, vars konstnärer
arbetade under 400-talet, kan ha utvandrat. De rester, som i så fall
stannade kvar, bevarade visserligen något av traditionen, men när sedan
nya människor intog de tidigares plats, förde dessa med sig nya
impulser och en ny kultur från sina tidigare hemtrakter. När förhållandena
mellan de gamla invånarna och de nya invandrarna hade stabiliserats,
utkristalliserades en kultur och konstriktning, som var en blandning av
de nykomnas erfarenheter och landets gamla tradition. Denna
stabilisering skulle ha inträtt med 700-talet.
5
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
