Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk medeltid, av Rune Norberg - Arvet från vikingatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rune Norberg
som så få monument bevarats, men man kan ändå lätt göra sig en
föreställning om hur det gått till. Som vi sett i föregående avsnitt fanns här
en egenartad konstkultur som visserligen hade kontakt med angränsande
europeiska områden men ändå följde egna lagar och omformade
främmande impulser så att det nu fordras stor ansträngning att urskilja dem.
Det är helt naturligt att den enorma efterfrågan på konstnärlig
utsmyckning av de nya monumentgrupper som kristendomen medförde
endast kunde mötas genom att alla tillgängliga egna resurser utnyttjades.
Blott innehållet förnyades, men till och med motiv av hedniskt ursprung
släpade med, nödtorftigt omtolkade i kristen anda. Denna egenartade
biandkonst framträder för eftervärlden klarast i de båda
monumentgrupper som över huvud taget bevarats i någon större utsträckning,
nämligen runstenarna och skulpturutsmyckningen av stavkyrkorna. När
det gäller stavkyrkorna vänder man sig i första hand till Norge, där så
många av dessa byggnader bevarats, men man får inte glömma att både
Danmark och Sverige veterligen en gång ägt otaliga träkyrkor av liknande
slag och dessa har också varit dekorerade som man kan se av bevarade
fragment. Det är nog inte heller alltför djärvt att påstå att de kristna
runstenarnas dekor direkt avspeglar de nu försvunna träkyrkornas.
Den kristna runstensstilen har, som redan visats i kapitlet om vår
förhistoriska konst, både kvantitativ och kvalitativ tyngdpunkt i mellersta
Sverige, framför allt Uppland. Man känner namnet på en lång rad
konstnärer, såsom Livsten, Balle, Åsmund Kåreson, Fot och Öpir. Alla
har fullt utpräglade individualiteter men ändå är det väsentliga ifråga
om stil och komposition gemensamt, varför det inte spelar någon större
roll vem man för fram som exempel. Helhetsintrycket är rent dekorativt.
Runslingan bildar en fast ram men glider ändå in i framställningen
genom sina slingrande ändar. Ur det livliga, spänstigt och klart
komponerade gyttret innanför ramen framträder ofta en framställning som utan
tvekan har symbolisk eller magisk innebörd: ett lejon omslingrat av ormar.
Senare blir det kristna korset huvudbild, men åtskilligt av de slingrande
ormarna stannar kvar. Nu framträder denna runstenskonst uteslutande
som en raffinerad linjekonst, men det finns all anledning att tro att den
en gång också framträtt som målning, med klara färger i raffinerad
kontrastverkan. Om man tänker sig en sådan runmålning överflyttad i
trä och snidad i två plan så kommer man bra nära framställningen på
de bildfält som smyckar den kanske mest berömda av Norges stavkyrkor,
nämligen Urnes, som liksom de nämnda uppländska runstenarna
tillkommit på looo-talet. Likheten blir ännu mera slående om man tänker
sig också Urnesskulpturerna i färg. Den mästare som utfört sniderierna
är en virtuos både som tekniker och bildkompositör. Trots formernas
rikedom och livlighet är framställningen behärskad. I motsättningen
mellan portalens djupa relief och dörrens låga djurslingor röjer sig en
En av de många runstenarna i
västra Uppland med ett lejonmotiv
av samma slag som på den norska
Urnesportalen här bredvid.
Vårfrukyrka, 1000-talets senare hälft.
92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
