Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordisk renässans och barock, av Karl Erik Steneberg - I hjältarnas spår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Renässans och barock
Vasa riktad skrift från 1528 har han bl.a. reagerat inför tidens konst.
Den är syndfull, säger han; på herrgårdarna ser man numera syndiga i
stället för gudliga målningar, beroende på att folk inte tänkte på annat
än synd, dessutom utformades de bibliska historierna på ett tvetydigt sätt
så att de mera befordrade synden än varnade för den. Om kung Gustav
känt sig skakad av dessa bistra iakttagelser — som heltvisst träffar rätt —
så har det i varje fall inte hindrat honom från att själv äga en samling
med tavlor av den påtalade sorten. Detta framgår av ett inventarium
över Gripsholm 1548, vilket inte bara upptar målningar såsom »Om
Tobiæ historia» och »Om Salomos dom» utan också sådana
»tvetydigheter» som »Lucretia» och »Sodom och Gomorra», dvs. just sådana
berättelser ur gamla testamentet som Cranach begagnade som
förevändning för att kunna återge kvinnlig fägring och därmed stimulera
furstliga samlare. Den hälft beslöjade avsikten att i klassisk nakenhet
skildra makten hos Amor-segraren i bilder med mytologiska och
allegoriska ämnen är i kung Gustavs samling företrädd med »Paris’ dröm»,
medan tidens frigjorda uppfattning utan omsvep framstår i tavlan
»Om 2 bada uti ett badkar».
Från svenskt håll kommer sedermera ett omdöme om samma
konstriktning. I sin Historia om de nordiska folken, utgiven i Rom 1555, har
Olaus Magnus berört den, och hans synpunkt sammanfaller med den
danske teologens. Tidens målarkonst var anfrätt, det får man veta även
här; det var lutheranerna som sökt åstadkomma denna styggelse och som
med skenfagert tal om målningarnas kvalitet velat införa det nakna och
skamlösa. De utländska målarnas lättfärdiga bilder, vilka visade nakna
människor — särskilt nakna kvinnor, påpekar Olaus med skärpa —
gillades dock inte av den kyska nordiska befolkningen, och furstarna
tillät inte heller att sådana bilder visades för deras undersåtar. Så säger
den svenske prelaten. Man skulle alltså i Norden ha stått helt fientlig till
den uppfattning, som funnit uttryck i Dürers yttrande att vi över allt
annat älskar att se en skön människokropp. Sin upphöjda smak visade
furstarna, påstår Olaus vidare, genom att inte heller själva tåla dessa
framställningar för sina ögon och att i stället taga till föredöme forntidens
ärorika konungar, som vände all sin håg till hjältedygder och lysande
bragder. Mars contra Venus!
Så långt Olaus Magnus. Hans ord återger inte bara kyrkans inställning,
där kommer dessutom ett positivt inslag med den hjältedyrkan som
tiden aktualiserat och som fann sin näring i antikens berättelser. Den får
nu en svensk variant. Olaus Magnus hade 1554 utgivit sin bror Johannes’
krönika, Alla göta- och sveakonungars historia, där författaren skildrar
det svenska folkets hjältesaga och framhåller dess samband med de gotiska
krigare, som underkuvat Roms och Spaniens välden. Enligt samma
inflytelserika källa fanns ytterligare en anledning till stolt begrundan,
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
