Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik i Norden, av Lars Erik Åström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Erik Åström
ständiga och originellt skapande konstländer såsom Frankrike, Italien
och England, gjorde de sig ändå bemärkta genom att sända ut
framstående konstnärer, som kunde hävda sig väl i den internationella
konkurrensen. Före Thorvaldsen hade Sergel i Rom fångat konnässörernas
uppmärksamhet. I Paris blev Lundberg, Roslin, Hall och Lafrensen lika
välkända som de franska målarna. Förutom dessa mera magnifika
personligheter fanns det många som helt anspråkslöst gjorde gedigna
insatser, man kan anföra Pehr Eberhard Cogell som på 1760-talet bosatte
sig i Lyon och blev en högt skattad porträttör. Ingen av dessa nordbor
hade dock något intresse av att föra in konsten på nya spår, tvärtom hade
de med största smidighet assimilerat sig i sina nya miljöer.
Av de nordiska länderna var det endast Danmark och Sverige som
hade något utvecklat eget konstliv under rokokons och nyantikens tid.
Hovkretsarna i Köpenhamn och Stockholm var jämte kungahusen de
enda som hade intresse av och praktisk användning för konst. Framför
allt behövde de porträtt, och då nöjde de sig inte bara med inhemska
konstnärer utan de lät sig ofta också målas av de tongivande utländska
konstnärerna. Carl Gustaf Tessin, den främste svenske konstfrämjaren,
finns exempelvis förevigad av de bästa konstnärerna i in- och utlandet.
Detsamma gäller Adam Gottlob Moltke som något senare spelade en
motsvarande roll i Danmark. Representanterna för penningens
aristokrati i Köpenhamn, Stockholm, Göteborg, Oslo och Bergen hade samma
intresse av att låta sitt utseende gå till eftervärlden på bästa sätt. Mot
denna högt kultiverade konventionalism står en annan mera provinsiellt
betonad konst i stark motsättning. Enkla konterfej are porträtterade
prästerskapet och det lägre borgerskapet med naiv vilja att vara så
comme-il-faut det gick med kopparstick av societetsporträtt som mönster.
Den ofrivilliga naiviteten i många av dessa verk kan ofta få en viss
konstnärlig uttrycksfullhet, ja till och med ett säreget raffinemang. Detsamma
gäller många av de kyrkliga målningar och skulpturer som under
rokokon och nyantiken såg dagen i de nordiska länderna. I Sverige och Norge
åstadkom bygdekonstnärer under denna tid också ett dekorativt måleri
av stort konstnärligt värde. För Norge och Finland är annars denna
period mest en upptakt till den mera självständiga konstverksamheten
dessa länder skulle få från och med 1800-talet. De hade dessutom ingen
egen suveränitet. Norge frigjordes från Danmark 1814, Finland som varit
svensk provins gick förlorat efter 1808—09 års ryska krig.
Både i Danmark och Sverige kan man urskilja ett tveksamt
övergångsstadium mellan barocken och rokokon. Konstnärerna från barockens
slutskede fortfor att arbeta in på 1700-talet, och de blivande
rokokomästarna fick sin första utbildning i deras ateljéer. Den italienska
barockens ideal går igen i förgrovad upplaga hos Georg Engelhard Schröder
(1684—1750) i Stockholm, när han gör sina allegoriska och myto-
242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
