Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik i Norden, av Lars Erik Åström - Dansk rokoko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rokoko och nyantik
inköpts till Kristiansborgs slott. Då hade också några invandrade
konstnärer hunnit slå igenom och med sin lätta kolorit och lediga form
tränga ut den tysktonade brunheten ur porträttkonsten. Vid den danska
konstakademien, som efter en vacklande tillvaro blivit reorganiserad
1748, kom den franska lättheten att dominera. Liksom i Sverige var
porträttkonsten mest omhuldad av beställarna, och det var aristokratien
och det högre borgerskapet som följde de kungliga föredömena av fransk
elegans.
Paradoxalt nog blev den danska rokokons främste mästare en svensk
som till yttermera visso aldrig varit i Paris, Carl Gustaf Pilo (1711—93).
Han kom till Köpenhamn 1740 och stannade där till 1772 för att sedan
återvända till sitt fosterland. Om hans konstnärliga utbildning vet man
ytterst litet. Man kan endast hålla för troligt att han varit elev vid
ritar-akademien i Stockholm och dessutom tagit intryck av Olof Arenius’ i
färgen så uttrycksfulla porträttmålningar. Därigenom förklaras också
de inslag av fransk elegans och holländsk kolorism, som från början kan
märkas i hans porträttmåleri och som sedan skall avlösa varandra och
dominera växelvis. I de stora kungliga paradporträtten låter Pilo hela
rokokons fantasteri och overkliga skådespelsstämning strömma emot
betraktaren på ett nästan magiskt sätt. De yttre arrangemangen med
maktens insignier, fladdrande hermelinsmantlar och kolonner och
draperier går igen från den franska hovstilens porträttkonst. Men Pilo är
expressionist i modern mening, det är inte nog för honom att bara
inregistrera och sakligt skildra motivets olika beståndsdelar, utan han
stegrar paradintrycket genom att överdriva i både färg och form.
Fredrik V:s fullständigt otroliga dansmästarpose är utvecklad ur
Lud-vid XIV:s självmedvetna härskarattityd. Just genom denna påfallande
affekterade hållning kan konstnären lägga in en karakteristik av samma
både smickrande och genomskådande art som Goya litet senare under
samma sekel skulle använda i sina spanska kungaporträtt. Emellertid
är det inte som psykolog Pilo intresserar mest, det är som kolorist. Ensam
i hela Norden vid denna tid, ja nästan i Europa, har han en förmåga att
arbeta nästan abstrakt med färgen, befria den från avbildandets
bundenhet och ge färgackorden en alldeles egen uttryckskraft. Särskilt
gäller detta de stora porträtten som var avsedda att betraktas på distans,
där de satt infällda i väggarna i väldiga salar. I motsats till de flesta
rokokomålarnas slickade teknik med fina fördrivningar och övergångar
hade Pilo en fri och rörlig penselstil, där han ofta kunde låta färgen
samlas i tjocka skikt och oregelbundet slingrande åsar. »Pilo målar
som en turk», sade också den franske rokokomålaren Tocqué som i ett
halvt år arbetade i Köpenhamn samtidigt som Pilo. Han syftade väl på
både teknik, kolorit och komposition med detta ironiska yttrande. Det
var 1758 och ungefär vid denna tid går en gränslinje i Pilos måleri. I de
257
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
