Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rokoko och nyantik i Norden, av Lars Erik Åström - Rom och Norden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars Erik Åström
J. T. Sergel, Faunen, modell i
bränd lera, 1770.
Nationalmuseum. Efter denna modell högg
Sergel två exemplar i marmor,
varav det ena tillhör
Nationalmuseum och det andra Ateneum i
Helsingfors.
konsten, där dräkternas siden och sammet främst drar till sig
uppmärksamheten. Kompositionen blir emellertid alltmera lugn och stram, den
plastiska formen alltmera betonad. Det märks hos Peder Als och samma
sak kan bland svenskarna konstateras hos Roslin och i tidiga arbeten av
Wertmüller och Carl Fredrik von Breda. Den strama antikiseringen kom
inte förrän vid 1800-talets början i porträttmåleriet. Då hade skulpturen
gått förut, men för bildhuggarkonsten tjänade antikens porträttbyster
och medaljonger som direkta förebilder, där fanns inga problem att
finna den nya formen.
1767 anlände Johan Tobias Sergel (1740—1814) till Rom från
Stockholm där han fått sin skolning i den franska rokokons anda hos
L’arche-veque. — »Vid min ankomst till Rom fann jag, att ingen annan
läromästare borde följas än antikerna och naturen: jag var då så långt
kommen att jag märkte att jag kunde intet och att jag måste begynna
mina studier på samma sätt som ett barn undervisas. Striden mellan min
egenkärlek och beslutet att lägga mig på så svåra studier varande fyra
månader.» — Långt fram på sin ålderdom talade Sergel med bitterhet
om det »avskyvärda franska maneret» i vilket han slösat bort tolv år av
sin ungdom. Eftervärlden kan endast konstatera att det kanske var
lyckligt att han inte alldeles oförberedd kom till Rom med dess hej dlösa
antikdyrkan. Rokokon var inte bara det insmickrande behagets stil, där
fanns mycken realistisk sanningsvilja och vital sensualism och dessa
egenskaper stod inte på nyantikens program. Liksom den franske bildhuggaren
Houdon bevarade Sergel det bästa av rokokon i sin klassiska stil.
Därigenom skiljer han sig också tydligt från mängden av opersonligt
prudentliga antikimitatörer. Hur tydligt märks inte detta i hans första stora
2 74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
