Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt friluftsmåleri, av Bo Lindwall - Den nya nationalismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt friluftsmåleri
Christian Skredsvig (1854—
1924), Sälgpipan, 1889. Privat
ägo. Skredsvig hade på uppmaning
av Kyhn 1874 rest till Paris:
»Bli for Guds skyld ingen
düssel-dorfer, som de övrige Malere fra
Norge. Pröv over Paris å finne ditt
eget land — bli norsk maler.»
Skredsvig återvände till Norge
1885. Han bosatte sig i Bærum,
där han samlade sina vänner
omkring sig, bland dem Werenskiold,
Munthe, Harriet Backer och
konsthistorikern Andreas Aubert,
som ivrigt pläderade för det
nationella i konsten. De bildade
en motståndsgrupp mot Krohg
och Thaulow som var
internationalister.
Gerhard Munthe (1849—T928f
Sommarnatt i Eggedal, 1888.
Nasjonalgalleriet, Oslo. Munthe
var den ende utom Werenskiold
som redan på 70-talet var på det
klara med att norska konstens
framtid låg i Norge. 1883 reste
han hem för att måla det norska
landskapet med motivet ständigt
för ögonen, intensivt analyserande
terrängens form, ljusets spel och
färgernas skiftningar över
skogarna och ängarna. Hans gröna
bilder väckte opposition eftersom det
traditionella »bruna» var tecken
på kultur. Han valde enligt tidens
sed ett högt perspektiv, målade
oftast ganska intima utsnitt, men
kunde som här söka fånga en stor
vid utsikt som förebådar den
kommande nationalromantikens stora
vida vyer.
band, kan man hos norrmännen skönja en tendens i rakt motsatt riktning.
De längtar hem och de känner ett starkt inre behov att ge uttryck åt sin
känsla för hembygden. Men inte på düsseldorfarnas lättvindiga sätt.
De unga ville nu bli bofasta i Norge, de ville inte se sitt land med tyska
turisters blickar von oben. Denna nya nationella känsla har ingenting
med konventionell patriotism att göra, den är snarare en
solidaritets-och samhörighetskänsla, som inte brukar yttre pompa och granna fraser.
»Hvem er det som begynder at oparbeide denne nationale Kunst? Vi,
naturalisterne; ti la os føreløbig betegne alle os yngre som saadanne for
ikke at fremkalde förvirring. Vi, naturalisterne, holder paa at frembringe
en national kunst. Ti den holder paa at bli national. . . Hvorledes er det
gaat til at vi, naturalisterne, har begyndt at oparbeide en national kunst?
Jo vi begyndte alle i Tyskland; men vi lot lærerne gaa en vei og vi,
eleverne, gik vor egen, hvilket overhodet er heldig for elevernes
originalitet, og i dette tilfælde dobbelt heldig — for vor nationale kunst
nemlig. Vi forstod at vi maatte holde os til naturen, direkte, hvilket de
andre ikke hade forstaat; vi gik til Paris, lærte av franskmændenes
frem-skredne, sunde, logiske tankegang; forstod, at skulde vi holde os til
naturen, maatte vi holde os til vor natur, som vi kjendte og som vi holdt
av; og saa reiste vi hjem — en hel invasion — ovelkomne — høist
ovel-komne; vi bragte noget med som kom paatverke for dagligstuemaleriet,
som bragte uhygge og forstyrrelse, som bragte skjønanderne til at steile:
naturalismen nemlig.» Det är Werenskiolds ord, och det var han som
ledde den nationellt naturalistiska rörelsen. Det var i München som Erik
Werenskiold kom till klarhet. Då han just kommit ut i mitten på 70-talet
hade han skrivit: »Hvis det er mig muligt, vil jeg med undtagelse af
enkelte svipture hjem blive udenlands hele mit liv, da jeg ellers ikke
tror at kunne drive det til noget.» Det är den bittra erfarenheten som
453
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
