Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nordiskt sekelskifte, av Nils Gösta Sandblad - Blommans själ och det sannas hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nordiskt sekelskifte
Carl Fredrik Hill,
Färgkritteck-ning från sjukdomstiden.
Blommans själ och det sannas hjärta
1878 fördes Carl Fredrik Hill sinnessjuk hem från Frankrike. Tio år
senare följdes han av Ernst Josephson. Båda fortsatte att arbeta efter
hemkomsten. Minnen ur det förgångna steg fram för dem, vävdes in i
varandra, nytolkades och skrevs ned i tunna, sirliga tuschlinjer, i praktfullt
glödande oljefärger, med korta, exalterade hugg eller svepande rörelser
av pastellkritan.
Av allt att döma var de under sjukdomstiden inte helt utan kontakt
med tidens, det vill säga sekelskiftets strömningar. Men deras namn har
nämnts, därför att deras konst, även om den skulle ha tillkommit i
fullständig isolering, i förklarad form speglar skedet. Sjukdomen sprängde
de band som fjättrade dem vid naturalismens konventioner och gjorde
dem till fria diktare. Tidens konstnärer runt omkring dem sökte sig, blott
med mycket större vacklan, mot samma mål. Det går någonstädes genom
sekelskiftets konst, inte mellan olika åldersgrupper, inte ens mellan olika
konstnärer, en gränslinje, som skiljer den konst, i vilken naturintrycket
utgör det ovillkorliga direkta underlaget, och den, i vilken
formkvaliteterna har fått utveckla sig obundna av naturförebilder.
Existensen av denna gränslinje ger sekelskiftet dess konsthistoriska
betydelse men inte dess konstnärliga egenart. För dem, som själva verkade
i tiden, stod striden inte mellan realism och formkonst utan mellan
realism och fantasikonst. Den risk de löpte var att bli illustrativa, liksom de
själva insåg, att deras föregångare löpt risken att bli fotografiska. Den nya
möjlighet de såg öppna sig låg i sammansmältandet av drömsyn och form.
Borde inte deras konst kunna upplevas och förstås från denna deras egen
utgångspunkt även av en tid, vilken som sitt eget mål måhända
uppställer formen inte som uttryck för ett själstillstånd utan som ett objektivt
värde? Åter minns man Josephson och Hill. Inte heller för dem kan väl
några isolerade formproblem ha existerat, endast en blixtsnabb
växelverkan mellan en vision och de möjligheter, som papperet och pennan
gav. De själva och deras vänner uppfattade det symbolistiska draget hos
dem som essentiellt. Hill skrev ju redan långt före sjukdomsutbrottet, att
han i konsten sökte »det sannas hjärta», och ett av Josephsons blad blev
döpt till »Blommans själ». Vem vägrar i dag att acceptera deras konst
på dessa villkor?
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
