Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - 1920-talets traditionalism (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
ning. I Klingen krävde docenten Vilhelm Wanscher att konstnärerna
skulle sluta att experimentera och åter visa respekt för tingens helhet och
skönhet: »Den antikiserende-italieniserende Kunsts Storhed bør vare
Forbilledet for os i vore Bestræbelser for at naa til en klassisk möderne
Malerkunst.» Klingen upplät t.o.m. sina sidor för psykiatriprofessorn
C. J. Salomonson som förklarade modernismen vara en sinnessjukdom
»dysmorphism» (avgrek, »dysmorphos» = vanskapt, vederstygglig). Han
konstaterar emellertid med tillfredsställelse att »bolschevikkonsten» nu
tycktes övervunnen. Klingens egen utgivare, den radikale unge målaren
Salto förklarade ungefär samtidigt: »Naturalismen holder sit Indtog,
men nu paa kunstnerisk Grundlag.»
Ledan vid våldsamma sensationer och fruktan för kaos och slutlig
upplösning var stark också i de neutrala länderna. Den svenska intimismen
var redan under krigsåren ett utslag för den stämningen. Men
intimister-na hade i demonstrativ anspråkslöshet utplånat sina personligheter i
tolkningen av verkligheten. Den nya verklighetskonsten efter kriget var inte
hågad för passiv självuppgivelse. Man märker i både den svenska, norska
och danska verklighetskonsten från begynnelsen av 20-talet en aktivitet
och inre stadga, som kan betraktas som en symbol för efterkrigstidens
behov av trygghet och säkerhet.
Man sökte kontakt med realistiska traditioner. Leander Engström hade
1920 kommit hem från Italien uppfylld av planer på bildandet av en
svensk-italiensk konstallians med front mot det skadliga inflytandet från
fransk och tysk modernism. Han agiterade för allmän anslutning till den
tidiga italienska renässanstraditionen. Man märker att flera av de f.d.
naivisterna också drogs åt det hållet. Men de dominerande bland de
svenska realisterna sökte sin inspiration utom i italiensk ungrenässans
också i holländsk borgerlighet och i Chardins konst. Koloriten dämpades,
de rena färgerna försvann och ersattes med jordfärger. Den
hantverkmässiga skickligheten blev högt skattad. Illusionismen kom på modet.
Stilleben blev populära, men man tog inte som Matisse-eleverna
stillebenmotivet som förevändning för att laborera med färgklanger eller linjespel.
Man ville liksom de gamla mästarna framkalla sensationer av doft och
smak och illusorisk påtaglighet.
Den stora utställningen av dansk Guldålderskonst i Liljevalchs
konsthall 1922 aktualiserade biedermeierrealismen. Eckersberg och hans elever
fick betydelse för flera av de svenska konstnärerna (Arvid Fougstedt).
Danskarna däremot vägrade att vid denna tid knyta an till den
traditionen. De hade i sin tidiga ungdom befriat sig från sekelskiftets intima grå
borgerlighet, som hotat förkväva den unga konsten. Nu varde visserligen
helt införstådda i en återgång till verkligheten, men inte i anknytning till
den tradition som Wanscher pekat ut, utan i stället till Cézanne,
kubismen och framför allt Karl Isakson, vars minnesutställning 1922 i Köpen-
Otte Sköld, Arna, 1920. Privat
ägo. För Otte Sköld hade de
radikala experimenten med bl.a.
kubismen inneburit en sträng
formalistisk skola. Då han sedan
ingående studerade den italienska
förrenässansen lärde han sig
tydligen att se på verkligheten med
dess friska okonventionella
uppfattning och han tog starka
intryck av dess stränga form. Hins
egen realism var präglad av båda
dessa tendenser. Hans form är
stram och sluten, präglad av den
yttersta disciplin.
Hilding Linnqvist, Trädgård i
Chinon, 1920. Privat ägo. Då
naivisterna äntligen kunde fara
utomlands behöll de till en början
den naiva karaktären i sina bilder,
men den lyriska eller dramatiska
melankolien försvann och
konstnärerna glömde bort sina egna
känslor i glädjen över att få
berätta om varje detalj i vad de såg
omkring sig. Skymningen
försvann och söderns sol lyste över
naivisternas lyckliga värld.
578
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
