Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - 1920-talets traditionalism (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
internationellt ledande ställning. Sakligheten passade de grafiska
teknikerna. Det stegrade intresset för hantverket och den starka dragningen till
äldre tiders sakligt redogörande konst kom de unga grafikerna att pröva
olika tekniska metoder, moderna men också gamla, nästan glömda:
torrnål, linjeetsning men också kopparstick. Man hämtade inspiration i
den gamla 1600-talsgrafiken. Under flera år omkring 1930 hävdade sig
de svenska grafikerna (Axel Fridell, Stig Borglind, Harald Sallberg) i
internationell konkurrens tack vare den minutiösa saklighet som präglade
deras konst. I jämförelse med svensk grafik föreföll den övriga Nordens
grafik mindre virtuosmässig, men friskare och mer experimentbetonad.
I Norge skapades en ny mäktig tradition med den märkliga
monumentalkonsten. Väggmålningar hade visserligen gjorts tidigare; Munchs
dekorationer i Oslo universitets aula var ett direkt förebud till det som skulle
komma, men det var först med Axel Revolds fresker (Munchs målningar
var gjorda i olja på duk) i Bergens börs, som samspelet mellan arkitektur
och måleri blev utslagsgivande. För Revold var målet att dekorera
väggarna, inte att skenbart trolla bort dem i ett illusoriskt verklighetsmåleri.
I Norge hade impressionismen levt vidare med starkt liv, och det var mot
dess illusionistiska atmosfäreffekter han reagerade, liksom mot
valörmåleriets alltför starka verklighetsprägel, då han med sådan kraft betonar
ytans integritet.
Man märker emellertid hur de norska monumentalmålarna så
småningom inte kan motstå tidens dragning mot den klassiska traditionen och
mot allt starkare verklighetsillusion.
Men i skuggan av de stora freskoarbetena växte det i mitten av 20-talet
fram ett stafflimåleri, som väl närmast motsvarar den litet apatiska
nyrealism som präglade det franska tjugutalets senare år. Dessa unga norrmän
(Leon Aurdal, R. Borchgrevink, H. Finne m.fl.) var trötta på
monumentalmålarnas stornorskhet, de var överhuvudtaget trötta på alla
ytterligheter. En av dem, Rolf Rude, har senare skrivit: »Vi tilhører jo den
nok-som omtalte ’efterkrigsungdom’. Jeg vil ikke ha sagt for meget om den,
men så meget tør jeg vel slå fast, at vi som skulde begynne vår
kunst-neriske utdannelse i årene efter krigen, var tilbøielig til å se med en vis
skepsis på de mange ’ismer’ og systemer, som rådde grunnen da. Det var
derför vi søkte tilbake til urkildene, til det fastsatte og sikre, til studiet av
måleriets elementer, til det rent håndverksmessige og konstruktive.»
De hade i Paris studerat hos André Lhote, vilket inte var någon
inkonsekvens av de »ism»-hatande ungdomarna. Lhote representerade den
akademiska lärdomen. Ingen kunde bättre än han förklara de gamla
mästarnas kompositionsmetoder. Hos honom kunde de unga få den
rätta stadgan, där fick de klart för sig måleriets elementära principer.
De arbetade visserligen i en individuellt anpassad realism, men
gemensam för dem alla var det lilla bildformatet — en opposition mot fresk-
580
Alf Rolf sen (f 1893), Detalj
av utsmyckningen av Oslo
Hånd-verks- og Industriforenings
Laugs-sal, 1923. Rolfsen var inte 23
år då han vann andra pris efter
Revold i Bör stävlingen. 1922
vann han tävlingen om dekoration
i Oslo telegrafhus. 1923 målade
han Laugssalen i en stil som
närmare än någon av kamraternas
anknyter till renässansens
principer, då det gäller att
illusionis-tiskt bryta igenom väggen utan att
rubba ytans harmoniska
komposition. »Håndverkssalen er i sin
idé ikke et rum som er utsmykket
med billeder, men et billede som
er til å gå inn i. Det er et stort
tomt rum i midten, hvor der står
et bord med stoler om. Her er
der plass til å holde møter.»
Per Krohg (f. 1889), Grand
Café, Oslo. Detalj av
väggmålningens mittparti, 1931.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
