Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Socialrealism och vitalism (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
kunst. Vi følte at disse malere var i pakt med tiden og utløste noe av det
vesentlige i den» (enl. Leif Østby). De hade alla gått i Revolds skola, som
han öppnat 1924, och de hade där fått lära sig vad konstnärlig frihet och
konstnärlig disciplin innebar. Den lärdom de insöp var helt enkelt
Revolds personliga sammansmältning av erfarenheterna från Matisse,
kubismen och renässansstudierna. Gemensam för de ungas måleri är den
typiskt Revoldska treklangen med de norska allmogefärgerna rött, blått
och gult. Ledare för Revoldeleverna var den tidigt döde Bjarne Ness.
Men det var inte den återuppståndna nyidealismen i Ness’ måleri som
blev tongivande i fortsättningen. Det fanns också en annan socialt
medveten linje i Revoldelevernas måleri. Dessa sociala
indignationskonstnä-rer (Reidar Aulie, Willi Middelfart) är nära besläktade med några av de
»Nio Unga» i Sverige. Liksom de demonstrerar de sin oppositionsattityd
i ett måleri som är avsiktligt tafatt i formen, smutsat i färgen och grovt
i hantverket. Liksom svenskarna hade bekänt sig till traditionen från Karl
Nordström och Eugène Jansson, knyter norrmännen an till Christian
Krohg och Svarstad. Den ledande av de unga, Reidar Aulie, hann med
att studera på Akademien sista året Krohg var kvar. Så blev kontinuiteten
obruten, och Aulie tar Krohgs uppmaning: »Tegne tiden» på allvar. Han
och hans kamrater vägrar idealisera verkligheten, idylliskt eller heroiskt.
De ser eländet rätt i ögonen och de låter det dominera deras motiv.
Norrmännens engagemang i tidshändelserna är överhuvudtaget mycket
intensivare än svenskarnas. De avlöste idyllikerna, då dyningarna efter
Bjarne Ness (1902—26),
Gycklare, 1926. Privat ägo.
Nyidealismen hade överlevat
stilskiftningarna i norskt måleri och den
blommade upp ännu en gång i den
mycket unge Bjarne Ness’ måleri.
De unga idealynglingarna kom
åter ridande på sina hästar. Men
stämningen i Ness’ bilder hade
inte samma prägel av lycklig
optimism som sekelskiftets. Ness
konst hann aldrig bli fidlmogen,
den pekade inte heller framåt,
angivande utvecklingens gång, men
den var ändå ett aldrig infriat
stort löfte.
Marcus Collin (f. 1882),
Ijärnvägskupén. Privat ägo. Marcus
Collin intensifierade på 20-talet
den sociala tendensen i sina
målningar, vilket kom att få stor
betydelse för den yngre
generationen, som knappast hade lust att
leka med linjer och färg. Det grå
dominerade fortfarande finsk konst.
592
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
