Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vår egen tids konst, av Bo Lindwall och Lars Erik Åström - Krigshotets tid 1933—39 (B. L.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Lindwall och Lars Erik Åström
Sven Erixson (f. 1898), Nils
Elolgerson, väggmålning i
Olofs-lunds folkskola, 1934. Under
1930-talet visade statsmakterna
ett starkt intresse för offentliga
byggnaders utsmyckning. Artur
Engberg genomdrev som
ecklesiastikminister att en viss procent av
byggnadskostnaderna skulle anslås
till den konstnärliga dekoreringen.
Väggmåleriet blomstrade. En
mängd goda monumentalmålare
fostrades. Framgångsrikast var
X-et, vars utveckling fram till
slutet av 40-talet karakteriserades
av en allt starkare arkitektonisk
uppbyggnad med en lika lekfull
detaljskildring som tidigare.
30-talets sista år. Konstnärerna studerar i Paris, ofta för Gromaire liksom
danskarna, men utan att låta påtvinga sig hans abstrakta stil. Deras
måleri är koloristiskt upplöst i lätta blonda färger, ljust och soligt, det
avslöjar en förälskelse även i obetydliga detaljer. Bonnard var ouppnåeligt
ideal och förebild för många. Lyckokänslan avspeglas också i det
monumentalmåleri som nu gynnas av de kommunala myndigheterna. Det är
ur kvantitativ synpunkt en mycket imponerande utveckling som
monumentalmåleriet undergått. I många svenska väggmålningar ser man hur
konstnärerna hämtat komposition och symboler från Norges stora
dekorativa konst.
Danskarna ville också njuta av livet; till stor del ger deras 30-talsmåleri
bilden av ett långt lyckligt sommarlov. T.o.m. »mørkemalerne» lättar
sin färgskala. Överhuvudtaget står 30-talets målare naturen mycket
närmare än 20-talets, även om man också i det nya verklighetsmåleriet starkt
förnimmer konstruktionens stadga. Den intima danska stämningen
får åter ge karaktären åt bilderna, även i de stora utsikterna. Enstaka
expressiva romantiker framhäver med sin mörka, otillgängliga konst den
dominerande bckymmerslösheten. Surrealisternas envisa vilja att rota i
människans driftliv blir bara ett disharmoniskt ackompanjemang till den
lyckliga melodien. Den underligt expressiva abstrakta konsten får närmast
räknas som en reaktion mot den rådande lyriska realismen.
Det var som om man i Danmark men i synnerhet i Sverige vägrade
acceptera den hotfulla stämningen ute i världen, som om man låtsades
Knud Agger (f. 1893), Interiör.
—Agger är skenbart spontan, men
hans komposition är strängt
avvägd i sin konstruktion och
detaljerna är jämkade samman till
en orubblig enhet.
598
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
