syriske konungen Tiglatpileser I. Under de följande årh. förlorade A. sin stormaktsställning men gjorde sig på 800-t. åter fruktat. Landet utvidgades genom erövringar fram till Medelhavets kust, och Babylonien, som gjort sig oberoende, underkuvades åter. Israel och Samarien intogos. På 700-t. förklarade sig den mäktige Tiglatpileser IV för konung av Babylonien och underkuvade Damaskus, Ju da och Israel för andra gången. Sanherib (705—G81) företog segerrika krigståg i Palestina ocli gjorde Ninive till A:s huvudstad. På 600-t. intog Assarhaddon hela Egypten och efterträddes av sina bägge söner, av vilka den äldste, Assurbanipal, blev konung i A., medan den yngre fick Babylonien på sin lott. Emellertid lade Assurbanipal snart under sig även Babylonien och gjorde erövringar i Egypten, Palestina, Arabien, Armeni-en och Elam. Efter hans död sönderföll det assyriska världsriket, och resterna därav delades mellan Medien och Babylonien, sedan Ninive intagits (606 f. Kr.). — Assyrierna tillhörde liksom babylonierna den nordsemitiska stammen. I A. vilade den förnämsta makten på hären, i det konungen var enväldig endast så länge han kunde stödja sin makt på denna. Kronan var ärftlig. På de flesta av kulturlivets områden togo assyrierna Babylonien till sitt föredöme (jfr Bildhuggarkonst och Byggnadskonst). Vetenskapen om Babyloniens och A:s kultur har fått namnet assyriologi, därför att det var i A., som man först företog utgrävningar för att fullständiga den förut mycket obetydliga kännedomen om dessa land. Talspråket i A. var en från babyloniskan obetydligt avvikande dialekt. Ang. skriv-språket se Kilskrift. Astar’te, av babylonierna kallad Is-tar, var det grekiska namnet på en gudinna, som ursprungligen dyrkades av semiter, hettiter, mindre-asiater m. fl. Hon var sol- och mångudinna, underjordens samt fruktbarhetens gudom. Ast,a’tisk .magnetnål, två parallellt upphängda, med varandra fast förbundna magnetnålar, som hava nordändarna åt motsatta liåll. A. är praktiskt taget okänslig för jordmagnetis-men och kari därför användas för mätning av andra magnetiska krafter. Asteni’, kraftlöshet. Aster. — 1. Växtsläkte, fam. Compo-sit£e, med gula diskblommor och blå, vita och röda strålblommor. Strandas ter (A. tripolium) är en vanlig strandväxt. — 2. Den vanliga träd-gårdsastern tillhör släktet Calliste-phus*. Asterisk’ (lat. aster, stjärna), an-märkningstecken vanligen i form av en stjärna (*), som hänvisar till annan plats i texten. Asteroi’der, småplaneter*. Astigmatism kallas ett fel i ögats brylningsförmåga, då ljusstrålarna ej brytas lika starkt i alla riktningar. Hornhinnan buktar sig ej jämnt åt alla håll. Vid A. användes en särskild slipning på glasögonen. Astfma, en sjukdom, som kännetecknas av plötsliga anfall av andnöd, orsakad av kramp i de finare luftrörens muskulatur. Andningen åtföljes av ett pipande läte. Genom in-sprutning av läkemedel häves krampen. Andnöd kan bero exempelvis på hjärtsjukdom men räknas då ej till egentlig astma och behandlas på annat sätt. Aston [sesstn], Fr. W., f. 1877, engelsk fysiker. Nobelpris i kemi 1922 för upptäckten medels spektro-graf av vissa förut obekanta egenskaper hos grundämnena. Astor [aas’-], nordamerikansk mil-jonärsfamilj. Genom donationer från medlemmar av familjen A. har det storartade Astor-biblioteket i New-York grundats. Astrachan [-anj’], stad i sö. Ryssland 68 km. från Volgas utflöde i Kaspiska havet. Huvudstad i guver-nementet A. med c:a 130,000 inv. Handeln på Persien och Centralasien går väsentligen genom A. Astraka’n. — 1. Se Äppleträd. — 2. Krusulliga, svartbruna lammskinn från en rysk fårras. — 3. Se Astrachan. Astra’l, astralisk, som hänför sig till stjärnorna, stjärnlik. Astralkropp, enligt nyplatonikerna en i människans kropp befintlig men för ögat osynlig substans, vilken ansågs vara bärare av människosjälen. A. tänktes härröra från en utstrålning från stjärnorna och kvarleva en tid efter döden. Astra’lljus, det ljusskimmer, som under stjärnklara nätter synes särskilt mellan Vintergatans stjärnor. As’trofysi’k, se Astronomi. Astrolo’g, stjärntydare. Astrologi’, stjärntydningskonst. Den föregivna konsten att ur stjärnornas ställning kunna förutsäga framtida händelser och människors öden utbredde sig från Kaldéen till Främre Asien och Egypten, bedrevs sedan under 800—1400-talen av araberna och därefter i Västerlandet, till dess sä småningom den Kopernikanska världsåskådningen helt undanträngde denna vetenskapligt utstyrda övertro. Många av de främsta astronomerna i början av nyare tid voro även troende astrologer såsom Tycho Brahe och