Bard kallades de gamla keltiska skalderna ocli sångarna. Bardisa’n, en 2—3 m. lång pik, som från 1400-t. användes i infanteriets beväpning, tills bajonetten undanträngde B. Bardu’n, tåg, som ingår i den stående riggen på ett fartyg ocli stöttar en stångtopp. Skalle av bardval med kvarsittande barder. Underst bild av en bard. Bardvalar, den ena av valdjurens underordningar, lia på fosterstadiet tänder, vilka sedan ersättas av tvär-ställda, fransade barder i gommen. Medelst dessa från silas de smådjur, som tjäna B. till föda. Av barderna tillverkas de s. k. fiskbenen. Barett’, platt mössa utan skärm. B. användes allmänt under medeltiden. Ba’ri, hamnstad i Apulien, s. Italien. 115,000 inv. Livlig handelsstad. Nyinrättat universitet. Bariska vindlagen el. Buys-Ballots lag, den fysikaliska lag, som anger vindriktningarnas förhållande till luft-trycksfördelningen. Ett uttryck för denna lag är t. ex. att, om man vänder ryggen mot vinden, man har lågt lufttryck på n. halvklotet framåt till vänster ocli på s. halvklotet framåt till höger (jfr Lufttryck). Ba’rium, en med kalcium besläktad metall. Kem. tecken Ba. Atomvikt 137.4. Atomvärde 2. Spec. vikt 3.8. Metallisk B. har ringa användning som tillsats i små mängder i vissa speciallegeringar. Av B.-föreningarna är sulfatet [BaSO.i] den viktigaste genom sin användning som vitt färgämne, pennanentvitt. Det viktigaste B.-mineralet är tungspat [BaSO*]. Se Barytvitt. Bark kallas i dagligt tal de vävnader hos vedartade växter, som ligga utanför tillväxtzonen, kam’bium. Efter denna zon kommer bastvävnad el. sekundär bark, sedan korkvävnad, som skyddar mot avdunstning och temperaturväxlingar. Se nedanstående fig. Barka, ett i Medelhavet framskjutande höglandsområde i n. Afrika mellan Syrtenviken och Egypten; B., som förut stått under turkisk överhöghet, lyder numera under Italien. Huvudort Benghazi. Se även Cyre-naica. Barkaro’1, egentligen en sång, som sjunges av båtförarna (gondoljärerna) i Venedig och Neapel. Den går oftast i moll. Barkass’, benämning på den största båt, som medföres av ett örlogsfar-tyg. Barkborrar (Ipidse), små svarta el. bruna skalbaggar, som gnaga gångar i träd ocli här lägga sina ägg. Larverna gnaga i sin tur gångar och så uppkommer ett system av en modergång med från denna utgående sidogångar, som man ofta finner under barken på våra träd. Olika arter angripa tall, björk, gran etc. Barkbrand orsakas av för stark solbelysning. Om ett träd, som förut stått i tätt bestånd, t. ex. genom ut-huggning av kringstående träd utsät-tes för direkt solljus, dödas ibland det växande kambiumlagret innanför barken, som sedan avfaller. Trädet blir dock länge vid liv. Fristående träd skyddas av att kronan når längre ner och ger skugga. Barkha’n, geol., halvmånformig sanddyn, som vänder den konvexa sidan mot vinden. Jfr Dyn. Barkla, Charles G., f. 1877, skotsk fysiker. Nobelpris 1917 för sina forskningar över grundämnenas röntgenstrålning. Snitt ur trädstam. K = kambiumla-ger, B = bark (bast och korkvävnad).