luften pressas genom det smälta tackjärnet, förbrinna under stark värmeutveckling. Tillvägagångssättet vid B. gestaltar sig i övrigt något olika, beroende på det använda tackjärnets sammansättning, främst dess fosforhalt. — Den ursprungliga el. sura B. kan komma till användning endast för tackjärn, vars fosforhalt uppgår till högst några hundradels procent. Vid denna är konvertern infodrad med surt material, t. ex. silikat-tegel. Sedan vid blästerluftens in-pressning, som framkallar ett ganska starkt dån i konvertern, större delen mangan och kisel förbrunnit, vilket sker under gnistutveckling, angripes kolet, under det dånet kraftigt ökar, och syrsättes till koloxid, som vid konverteras övre mynning med blå låga förbrinner till koldioxid. Med ledning av denna låga, gnistornas utseende samt prov å järnet, som under blåsningens gång tages ur konvertern, bedömes processens fortskridande. Sedan järnet erhållit den önskade kolhalten, avbrytes blåsningen och järnet tappas ur konvertern. — För ett mera fosforhaltigt tackjärn kan den ursprungliga B. ej användas. Fosforn angripes nämligen ej under denna. För dylikt tackjärn användes i stället en under 1870-t. första gången använd modifikation kallad den basiska B. el. efter en av dess upphovsmän, Tliomas-processen. Vid denna är konvertern infodrad med basiskt material, bränd dolomit, varjämte före blåsningen bränd kalk tillsättes tackjärnet. Sedan praktiskt taget all i tackjärnet förefintlig mangan och kisel samt nästan allt kolet förbrunnit, angripes även fosforn under bildning av fosfat. Den fosfatrika slagg, som erhålles som biprodukt, användes som gödningsmedel (Thomasfosfat). — B., som särskilt tidigare varit av en utomordentlig betydelse för ståltillverkningen, har numera i viss utsträckning undanträngts av andra metoder, främst martin-[äng’]metoden och vissa elektriska metoder. Bestialite’t, råhet, djuriskhet. Bestick. — 1. Fodral, i vilket smärre matematiska el. kirurgiska instrument förvaras (ex. cirkelbestick). — 2. Bestämning av ett fartygs läge. Bestämningen kan ske genom astronomiska observationer el. genom beräkningar, grundade på den från utgångspunkten tillryggalagda vägen (jfr Logg) och de kurser, som hållits, el. slutligen genom pejling av landmärken, fyrar el. dyl. Bestyckning:, sammanfattande benämning å de artilleripjäser och kulsprutor, som tillhöra örlogsfartygs el. fästnings utrustning. Beta. Pålrot samt stamdel med blomställning. Beta, växtsläkte av fam. Chenopo-diacese. Stamformen till våra odlade betor (B. maritime) förekommer vild vid Europas havskuster och har en jämförelsevis smal pålrot och små gröngula, fembladiga blommor, samlade i axlik blomställning. De odlade formerna skördas första året, så vitt ej frö önskas. Blomställningen utbildas nämligen först andra året. Till B. höra: 1. Vitbetor, av vilka finnas två slag. Foderbetor ha större rot än andra former och användas som kreatursfoder. Sockerbetor började användas för sockerframställning i slutet av 1700-t. Först den berömde franske trädgårdsodlaren Vilmorin lyckades genom ett omsorgsfullt för-ädlingsarbete framställa B. med så stor sockerhalt, att fabrikationen kunde börja på allvar. Numera uppgår sockerhalten till 17—20 %. Betodling-en bedrives i Sverige på Gotland och i Sydsverige. 2. Rödbetor odlas allmänt i trädgårdar, vanligen plattrunda, egyptiska, ibland även halvlånga (Non plus ultra). 3. Bladbetor el. Mangold odlas särskilt i Mellaneuropa. Bladen förtäras som sallad, spenat el. dyl. Beta, andra bokstaven i grekiska alfabetet (/3). Betalningrsbalans. Med ett lands B. för ett visst år förstås en samman-