tricierätt, som, då han fallit igenom vid ett konsulsval, samlade missnöjda omkring sig och satte i gång en folkresning. Cieero, som var konsul för år 03, lyckades dock nedslå sammansvärjningen, vars medlemmar förklarades i akt. C. föll sedan i slaget vid Pisto ria. Ca’to. — 1. M. P. C. d. ä. (Censo-rius), 234—149 f. Kr., deltog i krigen mot Hannibal och blev sedan 195 konsul och 184 ståthållare i Spanien. Han var ledare för ett mera konservativt parti, särskilt riktat mot Scipio Afri-canus, Hannibals besegrare. C. företrädde envist den åsikten, att Roms ställning ej var tryggad så länge Kartago fanns till, och han brukade en tid alltid sluta sina tal i senaten med orden: ”Ceterum censeo Carthaginem esse delendam” (för övrigt anser jag, att Kartago bör förstöras), vilket uttryck sedan blivit bevingat. C. motarbetade den grekiska kulturens inflytande, vilken han ansåg verka förvekligande. I sitt privata liv var C. typen för en gammaldags. t romare med enkla och stränga seder.' — 2. M. P. C. d. y. (Uticensis), 95—46 f. Kr., den förres sonson, tribun år 62, anhängare av den aristokratiskt republikanska författningen och motståndare till Cte-sar och Pompejus. Vid brytningen mellan dessa bägge ställde sig C. på Pompejus’ sida, och efter dennes död blev han ledare för det mot Csesar fientliga partiet. Han besegrades vid Thapsus och begick därefter självmord. Särskilt under tider av republikanska strävanden har han för eftervärlden framstått som en frihetens oböjlige representant. Catuirus, C. V., 87(84?)—54 f. Kr., romersk skald, bekant för sina lidelsefulla kärleksdikter, inspirerade av hans förhållande till en vacker och spirituell kvinna, besjungen såsom Lesbia. Ca’uca, stor biflod till Magdalena-floden i Sydamerikanska Columbia; även benämning på ett v. delen av samma stat omfattande förvaltningsområde. Cauchy [käsji’], A. L., 1789—1857, fransk matematiker. C:s arbeten ha varit banbrytande inom skilda områden av den högre matematiken. Särskilt äro att nämna den av C. framställda teorien för imaginära tal, hans undersökningar över oändliga serier samt hans grundläggande arbeten inom differential- och integralkalkylen. Han har också löst viktiga teoretiska spörsmål inom optiken och astronomien. Caucus [kå’kes], en nordamerikansk benämning på ett politiskt partimöte, där man förbereder sig på politiska eller kommunala val. Namnet härle- der sig från en kommunal-politisk klubb, som fanns i Boston på 1700-t. Cau’sa, lat., orsak; angelägenhet. Cause célébre [kå’s selä’br], fr., dagshändelse, oftast rättegång, som låter mycket tala om sig. Causses, L.es [lä kås’], en kalkplatå (700—1,000 m. hög) i s. Frankrike, s. om Auvergne. Karstlandskap med underjordiska flodlopp och storartade grottbildningar. Cavaignac [ka vän jack’], L. E., 1802 —57, fransk general och politiker, medlem av nationalförsamlingen och krigsminister. Efter februarirevolutionen 1848 bekläddes lian en tid med diktatorisk makt och krossade den so-cialistisk-kommunistiska rörelsen i Paris (juniupproret). Han uppställdes som kandidat vid presidentvalet, men besegrades av prins Louis Napoleon. C. var senare medlem av lagstiftande församlingens republikanska parti. Cavallin, K., 1831—90, klassisk språkforskare, professor i grekiska i Lund 1875. C. är bekant som utgivare av latinska lexikon. Cavell [ksevl], Edith, 1865—1915, engelsk sjuksköterska i belgisk tjänst, som under världskriget, då hon förestod ett rödakorssjukhus, hjälpte sårade, fångna soldater att rymma. C. upptäcktes, dömdes till döden och avrättades, vilket väckte våldsam indignation. Cawnpore [kånpo’e], Cawnpur, stad vid mellersta Ganges, Främre Indien, i brittiska förvaltningsområdet med samma namn. 216,000 inv. Militärstation, järnvägsknut, stor handel. C. är särskilt bekant från Sepoy-upproret 1857 och för det blodbad, som därvid anställdes på engelsmännen vid deras kapitulation. Cavour [kavo’r], C. B. di, 1810—61, skaparen av Italiens enhet, blev 1852 konung Viktor Emanuels av Sardinien konseljpresident och införde ett flertal nyttiga reformer, varigenom Sardinien hastigt uppblomstrade. C. lyckades förmå Napoleon III att ingå ett förbund med Sardinien mot Österrike, som genom C:s utmanande hållning leddes att förklara Sardinien krig 1859. Med Frankrikes hjälp besegrades Österrike, som till Sardinien tvangs avstå Lombardiet. C. förenade sedan Parma, Modena, Romagna och Toscana med Sardinien men måste avstå Savoyen och Nizza till Frankrike, som visserligen velat uttränga Österrike från Italien men ej ämnade låta Italien växa sig mäktigt. C. fortsatte dock enhetssträvandena, i det han lämnade frihetskämpen Garibaldi hjälp vid Siciliens erövring 1860 och med en sar-dinsk här besatte konungariket Neapel Tidens Lexikon. 14