Diaba’s, en vanligen finkornig, mörk eller svart bergart, huvudsakligen uppbyggd av kalk—natron—fältspat, augit och magnetit, vartill ibland kommer olivin (olivindiabas). En del av den i stenindustrin mycket använda s. k. svarta graniten utgöres av diabas. D. förekommer dels som gångar i andra bergarter och dels som täcken eller bäddar ovanpå eller emellan sedimentära bergarter t. ex. överst på Västgötabergen Kinnekulle, och Billingen, i Dalarnas och Ångermanlands sandstensområden. Diabas kallades, särskilt förr, ofta t r a p p, ett namn, som beror på dess förklyft-ning, varav uppkommer benägenhet att bilda trappstegsartade avsatser. Diabe’tes, se Sockersjuka. Diabolisk [-bå’lisk], djävulsk, satanisk. Diade’m, ett pannsmycke, vilket användes redan i forntiden av konungar och andra högt uppsatta personer. I Grekland blev D. ett av förnäma kvinnor omtyckt smycke. Diado’ker, de fältherrar, vilka efter Alexander den stores död delade hans rike mellan sig. Bland de riken, som så uppstodo, märkas Macedonien, ciet Seleukidiska riket och det av Ptole-méerna behärskade Egypten. Dessa sönderföllo ytterligare i smärre riken. Dessa riken ha kallats de hellenistiska, och ur kulturell synpunkt har man kallat denna tid hellenismens tidevarv. Diafa’n, grek., genomskinlig. Den färg, som olika föremål visa i genomgående ljus, beror på vilka ljussorter, som av föremålen i fråga genomsläppas. Diafrag’ma, se Mellangärde. Diagno’s, bestämmande av en sjukdoms natur. Diagona’l, en linje, som förenar två motstående hörn i en plan, rätlinig figur (t. ex. en rektangel) eller i en rymdfigur (t. ex. en parallellepiped). Diagram’. — 1. Bot. En schematisk teckning av en växtdel (vanligen en blomma) i ett mot huvudaxeln vinkelrätt plan. — 2. MeJc. Arbetsdia-gram benämnas grafiska framställningar av t. ex. ångans tryck och volym vid olika tidsmoment i en ångmaskin, gasernas tryck och volym i en explosionsmotor. Genom arbetsdia-grammen möjliggöras noggranna bestämningar av det nyttiga arbetet, som gasen eller ångan utför. Registreringen av dylika tryckvolymdia-gram sker med tillhjälp av en indikator. Hastiglietsdiagrammen åskådliggöra växlingarna i en maskins hastighet. — 3. Mat. och stat. Se Grafisk framställning. Diako’n var i den gammalkristna kyrkan medhjälpare till församlings- f örestån daren och handhade mera prakriska angelägenheter särskilt kärleksverksamheten. Inom romerskt och grekiskt katolska kyrkan blevo D. medhjälpare i gudstjänsten och indelades i olika grader subdiakoner och arkidiakoner (jfr Ärkedjäkne). I den lutherska kyrkan ha D. samma ställning som i den gammalkristna kyrkan och betecknar personer, som ägna sig åt praktisk kärleksverksamhet. Svenska diakonsällskapet stiftades 1898. Utbildningstiden för D. är 3—4 år. Diakoniss’a, kvinnlig motsvarighet till diakon*. I Sverige upprättades den första D.-anstalten 1851. Numera finnas c :a 500 D. i Sverige. Utbildningstiden är 4—5 år och försiggår å anstalter vid Ersta i Stockholm samt i Härnösand och Göteborg. Sa-mariterhemmet i Uppsala verkar i samma riktning som dessa anstalter. Dialek’t, se Folkmål. Dialekti’k, diskussionskonst. — Filosofiskt användes D. att beteckna ett på påståenden (tes) och motståenden (antites) byggd slutledning samt även om konsten att med logiska former förvilla motståndaren. Dialog [-lå’g], samtal; litterärt alster i samtalsform. Dialy’s, metod att skilja lösta ämnen från varandra. Därvid användas djur- el. växthinnor, som endast genomsläppa det ämne, vars molekyler äro minst. Di’amagnetism’. I motsats till magnetiska ämnen såsom järn synas de diamagnetiska ämnena stötas bort från en magnetpol. En nål av ett dia-magnetiskt ämne, fritt upphängd mellan ett par kraftiga magnetpoler, inställer sig ej längsefter utan vinkelrätt mot förbindelselinjen mellan polerna. Starkast diamagnetiskt är vis-mut. Att ett ämne uppträder diamagnetiskt kan anses bero på att omgivande ämne (luften) påverkas starkare av magnetpolerna; egentligen äro alla ämnen ehuru i olika hög grad magnetiska. Diaman’t, kol, som kristalliserat i kristallformer, tillhörande det reguljära systemet. D. äro i allmänhet färglösa eller svagt färgade; även gula, blå eller svarta diamanter finnas dock. D. är det hårdaste av alla i naturen förekommande ämnen, dess ljusbrytningsförmåga och färgspridningsförmåga är mycket stor. De numera mest betydande diamantgruvorna äro belägna i Syd-Afrika. I första rummet användas D. som ädelstenar till smycken. Efter slipnings-formen benämnes D. briljanter, ta-velstenar, rosenstenar m. m. De största diamantsliperierna äro belägna i London, Amsterdam och Antwerpen.