kas. Benen äro mjukare än normalt och förete ofta formändringar, som kunna bli mycket höggradiga och i svåra fall kunna utgöra vanprydande missbildningar. Den viktigaste orsaken till E. är minskad vitaminhalt i fodan. Flaskbarn, särskilt sådana, som uppfödas med grundligt kokad mjölk, få jämförelsevis ofta E., emedan mjölkens vitaminer förstöras vid kokning. För att undvika E. bör man från och med andra halvåret låta en allt större mängd mos av färska grönsaker, frukt o. dyl. ingå i födan. Sjukdomen behandlas på liknande sätt genom lämplig ändring av uppfödningen. Engelskt horn, mus., förr benämnt altoboe, ett biåsinstrument av trä, påminnande om oboen men med stämläget en kvint djupare. Engelskt rött, färgämne, bestående av järnoxid [Fe203]. Framställes genom glödgning av järnvitriol [FeSO*]. Engelskt salt, magnesiumsulfat, se Bittersalt. Engliien [angjäng’], L. A. H. de Bourbon-Condé, hertig av E., 1771— 1804, fransk prins. E. utvandrade under den franska revolutionen och kämpade sedermera i en rojalistisk armé. Då E. 1804 vistades i det neutrala Baden, fängslades han av franska soldater och anklagades för att ha stämplat mot Napoleons liv. Fastän oskyldig dömdes han av en krigsrätt till döden och arkebuserades. England, s. och mellersta delen av Storbritannien. E. användes ofta som beteckning för konungariket Storbritannien* och Irland. — Historia. Under den yngre stenåldern bodde sannolikt iberiska stammar i E. Under bronsåldern förefanns i E. en keltisk stam, britterna, efter vilka ön fick namnet Britannien. 55 och 54 f. Kr. företog Cfesar tåg till E., men det egentliga romerska väldet i E. (43—410 e. Kr.) började först under kejsar Claudius’ tid. Vid 400-t: smitt började germanska stammar intränga i landet. E. kom under a n g e 1-s a x a r e och danskar 410—1066. Angler, saxare och jutar bildade flera småriken, som länge kämpade om herraväldet, tills slutligen härskaren över Wessex, Egbert. lyckades bli erkänd som landets herre. Redan pä 700-t. hade emellertid vikingar från de nordiska länderna, särskilt danskar, börjat företaga krigsfärder mot E. De behärskade tidvis delar av E. Alfred den store besegrade dem och slöt en fred med dem, enligt vilken danskarna fingo behålla den s. k. Danelagen. Striderna med danskarna fortsatte emellertid under lians efterträdare, tills slutligen den danske konungen Sven Tveskägg underlade sig hela E. (1013). Efter den danska kungaättens utslocknande uppstodo nya strider. Wilhelm av Normandie vann 1066 vid Hastings en avgörande seger över sina medtävlare. Så kom E. under de normandiska kungarna (1066 —1154). Dessa efterträddes av ätten Anjou-Plantagenet (1154 — 14S5). Under dessa perioder organiseras E. till en feodalstat, vilket slutligen medförde brytningar mellan konungen och de mäktiga stormännen. Johan utan land (1199—1216) tvangs slutligen 1215 att underteckna det berömda frihetsbrevet Magna Charta, vilket räknas som en hörnsten i E: s författning och som stadgar säkerhet till liv, frihet och egendom för alla fria män. Under denna period erövrades Wales, och en kort tid var även Skottland förenat med E. På 1300-t. började ”hundraårskrigen” mot Frankrike. Engelsmännen hade i början framgångar, men i och med Jeanne d’Arcs uppträdande vände sig krigslyckan. Då fred slöts 1453, behöll E. endast Calais. Snart därefter (1455) började i E. de inbördeskrig, som fått namnet Rosornas krig. Husen Lancaster och Tork gjorde bägge anspråk på E: s tron. Den senare släkten hade i allmänhet framgång men lyckades ej fullt befästa sin makt och slutligen tillföll kronan en sidolinje av Lancastersläkten. Så kom E. under huset Tudor (1485—1603), under vars sista representant, drottning Elisabet, reformationen genomfördes i E. Efter henne kom med Jacob I ätten Stuart (1603—49) på tronen. Under dem förenades Skottland i personalunion med E. Stuartarnas strävan att utöka konungamakten mötte kraftigt motstånd liksom också deras katolska sympatier. Detta förde till inbördeskrig mellan konungens och parlamentets anhängare, vilket slutade med de kungliga truppernas nederlag och Karl I:s avrättning. E. blev nu republik (1649—60) under folkpartiets ledare Cromwell, som 1653 lät förklara sig för protektor. Han och hans son och efterträdare kommo emellertid snart i stark motsättning till parlamentet. Deras styrelse urartade till militärdiktatur. Slutligen inkallades Karl I: s son, Karl II (restaurationen), och E. styrdes åter för en tid av Stuartarnä. Dessa fortsatte emellertid sin egenmäktiga politik. Oppositionen genomdrev 1679 Habeas Corpus-akten, som avsåg att skydda den personliga friheten. Detta nederlag gjorde dock kronans innehavare ej försiktigare. Under Jacob II tillspetsades situationen och slutligen inkallades hans svärson, den protestantiske WTilhelm II av Oranien, som 16SS valdes till konung, sedan