mot faderns mördare oeh understödde även den svenske konung Birger i dennes fejd mot sina bröder. B. gjorde försök att underlägga sig den tyska östersjökusten. Senare pantsatte han flera områden av Danmark till de holsteinska grevarna. Erik Röde, omkring 940—1007, norsk viking, som utvandrade till Island. Han företog en färd västerut och upptäckte Grönland omkring 985. Eriksberg, stort sörmländskt gods sö. om Katrineholm. Stort arkiv. Eriksgata, namnet på den färd genom Sverige, som i forna tider företogs av dess nyvalde konung. Seden fortfor, fast något förändrad, till fram på 1600-t. Erikskrönikan, den äldsta svenska medeltidskrönikan. E. är skriven på knittelvers och utgör en historisk skildring av tiden 1229—1319, troligen upptecknad omkring 1320. Eriksmässan, Ersmässan, firades under medeltiden till minne av Erik den heliges död 18 maj 1160. Samtidigt med E. brukade förr i Uppsala hållas en marknad. Eriks skrin, ett skrin, innehållande Erik den heliges reliker, som förvaras i Uppsala domkyrka. Eriksson, Christian, f. 1858, bildhuggare, bland vars arbeten märkas gruppen Idyll på Djurgården, Båg-spännaren på Kornhamnstorg, gruppen Sankt Göran och Dra-k e n på Stockholms stadshus. E. har även gjort en betydande insats i det moderna konsthantverket. Eriksson, Jösse, se Jösse Eriksson. E’rin [i’rin], ”den gröna” el. ”grönskande ön”, den gamla keltiska benämningen på Irland. ErFnycr, Erinnyer, enligt den grekiska gudasagan Uranos’ tre döttrar, hämndens och den sedliga ordningens skräckinjagande gudinnor. Den bildande konsten framställde E. som jä-garinnor med piskor el. facklor i händerna. De äro skildrade av skalden Aiskylos i dramat Eumeniderna. E. benämndes av romarna furier. E’ris, enligt den grekiska gudaläran tvedräktens gudinna och krigsguden Ares’ syster. Hon fröjdas åt kamp, lögn och jämmer. Sagan berättar, att hon på Peleus’ och Tetis’ bröllop slängde in ett gyllene äpple, Eris-äpple, bland gästerna med påskrift ”till den skönaste”. Se Paris. Erisäpple, tvistefråga. Se Eris. Eritre’a, italiensk besittning i ö. Afrika vid Röda havet, begränsat i v. av Abessinien ocli Egyptiska Sudan, 115,000 kvkm., 400,000 inv. Kustområdet är lågt och ökenartat, ett av de hetaste och torraste områden på jorden. Det inre ay E. är delvis ett bördigt högland, där boskapsskötsel och jordbruk bedrives. Huvudstad Asma-ra, 15,000 inv., genom järnväg förbunden med E: s viktigaste hamnstad Massaua. Produkter: hudar, palmnötter, pärlor och pärlemo. Eriva’n, stad i Armenien, 30,000 inv. Er’kko, J. H., 1849—1906, finländsk diktare, vars alster kännetecknas av stark patriotism och folklig lyrik. E’rlangen, universitetsstad i n. Bayern, nära Niirnberg. 24,000 inv. Erlkönig, ty., älvakungen, känd genom balladen ”Der Erlkönig” av Goethe med musik av Schubert. Ermcland, landskap i Ostpreussen, Tyskland, beläget sö. om Frisches Haff. Ernst Ahlgren, se V. M. Benedicts-son. Ernst Paul, f. 1836, tysk författare. E: s skriftställarskap var till en början socialistiskt betonat. Han har bland annat utgivit en bok om marxismen. Senare har han i sina noveller särskilt behandlat moraliska problem. Ero’ico, it., heroiskt, hjältemodigt. E’ros, kärlekens gud i den grekiska gudaläran, av de romerska skalderna benämnd Amor. Han dyrkades ofta i samband med Afrodite. Som attribut hade E. ibland en lyra men vanligen en båge med pilar och koger. Den bildande konsten framställer honom ofta tillsammans med Psyke. E. var dels en symbol för kärleken mellan man och kvinna, dels för en mera ideellt betonad skönhetslängtan. Erosion, (jeol., egentligen utgrävning, geologiska agentiers skulpterande verksamhet (ex. dalbildning genom floder och glaciärer). Erosionen är en speciell yttring av den allmänna denudationen. Eroti’k, kärlek, särskilt med betoning av det driftmässiga i kärleken. Erotoma’n, person med sjukligt ökad könsdrift. Erra’tiska block, geol., se Flyttblock. Er’ror, lat., fel, misstag. — E. princip a’l i s, det bevisfel, som består i att själva utgångspunkten är falsk. Eruption, vulkaniskt utbrott, framträngande av lava, heta ångor, aska, slam m. m. ur jordens inre. Erupti’va bergarter, se Bergarter. Er’zbergcr, M., 1875—1921, tysk politiker, sedan 1903 medlem av riksdagen, där han tillhörde centerns (det katolska partiet) vänstra flygel. E. ledde under krigets början den tyska propagandan i de neutrala länderna på ett utpräglat chauvinistiskt sätt men slog sedermera plötsligt om och började arbeta på fred. E. var medlem av prins Max av Badens ministär och var den, som undertecknade stille-ståndet med de allierade. Han anklagades av Helfferich för att ha lä-