Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fredmans epistlar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredmans epistlar och F: s sånger,
se Bellman.
Fredrik, kurfurstar av Brandenburg
och konungar av Preussen. — 1. F. I
av Hohenzollern, 1371—1440, borggreve
av Niirnberg, erhöll i förläning
kur-furstendömet Brandenburg. F. är
grundläggaren av det till 1918
regerande huset Hohenzollerns politiska
maktställning. — 2. F. Vilhelm, ”den
store kurfursten”, 1620—88, tillträdde
regeringen 1640. F. närmade sig
Sverige och förvärvade stora
landområden i westfaliska freden 1648. Till en
början var F. Karl X Gustavs
bundsförvant mot Polen men övergick
sedan till Sveriges fiender. Han
lyckades tillförsäkra sig suveränitet över
Ostpreussen och slog sedan
svenskarna vid Fehrbellin 1675. Senare
arbetade han på ett europeiskt förbund
mot Ludvig XIV. — 3. F. Vilhelm I,
1088—1740, efterträdde 1713 sin fader
som konung av Preussen. Han hade
en utomordentlig administrativ
förmåga och stärkte avsevärt
krigsväsendet. 1715 förenade sig F. med
Karl XII: s fiender och förvärvade
Stettin och Odermynningarna i
Stock-holmsfreden 1720. — 4. F. II, den
store, 1712—86, den förres son och
efterträdare. Under F:s ungdom
upp-stodo ständiga brytningar med fadern,
och han blev till och med dömd till
döden för ett försök till flykt men
benådades. Senare fortsatte han
emellertid sin faders trägna arbete på
landets utveckling, genomförde bland
annat förbättringar i lagstiftningen
och avskaffade religionstvång och
tortyr (själv proklamerade han sig öppet,
som ateist). Hans utrikespolitik
kännetecknas av stor aggressivitet. 1740
ryckte han in i Schlesien och därmed
började det österrikiska
tronföljds-lrriget. I freden 1748 erhöll Preussen
Schlesien. 1756 anfölls F. av
Österrike, Ryssland och Frankrike
(sjuåriga kriget). Genom otrolig uthållighet
och stor fältherreskicklighet lyckades
han hålla den överlägsna fienden
stången; landets resurser blevo
emellertid uttömda, men genom ett flitigt
återuppbyggnadsarbete blev det äter
välbärgat. Kriget medförde ej några
landavträdelser. 1772 införlivades
Västpreussen med F:s välde vid
Polens första delning. Tyska
fursteförbundet grundades 1785 av F. F. ägde
en mångsidig bildning och
omfattande kulturella intressen samt var nära
förtrogen med de franska
upplysningsfilosofernas verk. Han var en
duglig ehuru härsklysten statsman
och räknas som den förnämste
representanten för den upplysta
despotismen. — 5. F. Vilhelm III, 1770—1840,
konung 1797, förmåddes av
krigspartiet att förklara Napoleon krig, vil-
ket gick synnerligen olyckligt för
Preussen, som i Tilsitfreden 1807
måste göra betydande landavträdelser.
F: s vackra och begåvade gemål,
Louise av Mecklenburg-Strelitz, sökte
förgäves av Napoleon erhålla bättre
fredsvillkor. Efter Napoleons
misslyckade ryska fälttåg slöt sig F. till
dennes fiender 1813. På
Wienkongres-sen fick Preussen ersättning för sina
landförluster. Under befrielsekriget
hade F. lovat folket en fri författning
men höll ej detta löfte utan anslöt
sig till den av Alexander av Ryssland
och furst Metternicli ledda reaktionen.
— 6. F. Vilhelm IV, 1795—1861, den
förres son och efterträdare. 1847
sammankallades en förenad lantdag, som
dock ej tillfredsställde oppositionen.
Ropet på en författning blev allt
starkare, och efter ett uppror f. å.
sammankallade F. en nationalförsamling.
Denna upplöstes emellertid, varpå F.
stadfäste en konstitutionell
författning. 1849 erbjöds F. kejsarkronan
av en i Frankfurt samlad
nationalförsamling men vågade av fruktan för
Österrike ej antaga den. — 7. F. III,
se Fredrik III, tysk kejsare.
Fredrik, dansk-norska och danska
konungar. — 1. F. II, 1534—88, konung
3559, förklarade Sverige krig 1563’
(nordiska sjuårskriget) men måste
1570 ingå fred utan att ha vunnit
något på kriget. Under sin återstående
regering förde F. en fredlig och
lyckosam styrelse och ägnade sig
särskilt åt skapandet av en stark flotta.
— 2. F. IV, 1671—1730, konung 1699,
tog del i det ”stora nordiska kriget”
och krossade Holstein-Gottorps välde.
— 3. F. VI, 1768—1839, avsatte 1784
med hjälp av A. P. Bernstorff
förmyndarregeringen för sin sinnessjuke
fader, varefter han styrde landet och
vid faderns död 1808 antog
kunga-titeln. I början av sin styrelse
genomförde han med Bernstorff som
rådgivare omfattande sociala
förbättringar. Senare drevs han genom
engelsmännens bombardering av
Köpenhamn att ställa sig på Frankrikes
sida under den allmänna kampen mot
Napoleon och måste därför 1814
avträda Norge till Sverige. — 4. F. VII,
1808—1863, konung 1848, utfärdade
f. å. en frisinnad författning, som
dock ej löste den schleswig-holsteinska
frågan. F: s utrikespolitik gick i
skandinavismens tecken och han var
allmänt älskad av det danska folket. —
5. F. VIII, 1843—1912, konung 1906,
gift med Karl XV: s av Sverige
dotter Lovisa.
Fredrik, kurfurstar av Pfalz,
varibland märkes F. V, 1596—1632, som
1619 mottog den böhmiska
kungakronan, vilken erbjudits honom av de
mot kejsaren upproriska ständerna.
Tidens Lexikon.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
