Fredmans epistlar och F: s sånger, se Bellman. Fredrik, kurfurstar av Brandenburg och konungar av Preussen. — 1. F. I av Hohenzollern, 1371—1440, borggreve av Niirnberg, erhöll i förläning kur-furstendömet Brandenburg. F. är grundläggaren av det till 1918 regerande huset Hohenzollerns politiska maktställning. — 2. F. Vilhelm, ”den store kurfursten”, 1620—88, tillträdde regeringen 1640. F. närmade sig Sverige och förvärvade stora landområden i westfaliska freden 1648. Till en början var F. Karl X Gustavs bundsförvant mot Polen men övergick sedan till Sveriges fiender. Han lyckades tillförsäkra sig suveränitet över Ostpreussen och slog sedan svenskarna vid Fehrbellin 1675. Senare arbetade han på ett europeiskt förbund mot Ludvig XIV. — 3. F. Vilhelm I, 1088—1740, efterträdde 1713 sin fader som konung av Preussen. Han hade en utomordentlig administrativ förmåga och stärkte avsevärt krigsväsendet. 1715 förenade sig F. med Karl XII: s fiender och förvärvade Stettin och Odermynningarna i Stock-holmsfreden 1720. — 4. F. II, den store, 1712—86, den förres son och efterträdare. Under F:s ungdom upp-stodo ständiga brytningar med fadern, och han blev till och med dömd till döden för ett försök till flykt men benådades. Senare fortsatte han emellertid sin faders trägna arbete på landets utveckling, genomförde bland annat förbättringar i lagstiftningen och avskaffade religionstvång och tortyr (själv proklamerade han sig öppet, som ateist). Hans utrikespolitik kännetecknas av stor aggressivitet. 1740 ryckte han in i Schlesien och därmed började det österrikiska tronföljds-lrriget. I freden 1748 erhöll Preussen Schlesien. 1756 anfölls F. av Österrike, Ryssland och Frankrike (sjuåriga kriget). Genom otrolig uthållighet och stor fältherreskicklighet lyckades han hålla den överlägsna fienden stången; landets resurser blevo emellertid uttömda, men genom ett flitigt återuppbyggnadsarbete blev det äter välbärgat. Kriget medförde ej några landavträdelser. 1772 införlivades Västpreussen med F:s välde vid Polens första delning. Tyska fursteförbundet grundades 1785 av F. F. ägde en mångsidig bildning och omfattande kulturella intressen samt var nära förtrogen med de franska upplysningsfilosofernas verk. Han var en duglig ehuru härsklysten statsman och räknas som den förnämste representanten för den upplysta despotismen. — 5. F. Vilhelm III, 1770—1840, konung 1797, förmåddes av krigspartiet att förklara Napoleon krig, vil- ket gick synnerligen olyckligt för Preussen, som i Tilsitfreden 1807 måste göra betydande landavträdelser. F: s vackra och begåvade gemål, Louise av Mecklenburg-Strelitz, sökte förgäves av Napoleon erhålla bättre fredsvillkor. Efter Napoleons misslyckade ryska fälttåg slöt sig F. till dennes fiender 1813. På Wienkongres-sen fick Preussen ersättning för sina landförluster. Under befrielsekriget hade F. lovat folket en fri författning men höll ej detta löfte utan anslöt sig till den av Alexander av Ryssland och furst Metternicli ledda reaktionen. — 6. F. Vilhelm IV, 1795—1861, den förres son och efterträdare. 1847 sammankallades en förenad lantdag, som dock ej tillfredsställde oppositionen. Ropet på en författning blev allt starkare, och efter ett uppror f. å. sammankallade F. en nationalförsamling. Denna upplöstes emellertid, varpå F. stadfäste en konstitutionell författning. 1849 erbjöds F. kejsarkronan av en i Frankfurt samlad nationalförsamling men vågade av fruktan för Österrike ej antaga den. — 7. F. III, se Fredrik III, tysk kejsare. Fredrik, dansk-norska och danska konungar. — 1. F. II, 1534—88, konung 3559, förklarade Sverige krig 1563' (nordiska sjuårskriget) men måste 1570 ingå fred utan att ha vunnit något på kriget. Under sin återstående regering förde F. en fredlig och lyckosam styrelse och ägnade sig särskilt åt skapandet av en stark flotta. — 2. F. IV, 1671—1730, konung 1699, tog del i det ”stora nordiska kriget” och krossade Holstein-Gottorps välde. — 3. F. VI, 1768—1839, avsatte 1784 med hjälp av A. P. Bernstorff förmyndarregeringen för sin sinnessjuke fader, varefter han styrde landet och vid faderns död 1808 antog kunga-titeln. I början av sin styrelse genomförde han med Bernstorff som rådgivare omfattande sociala förbättringar. Senare drevs han genom engelsmännens bombardering av Köpenhamn att ställa sig på Frankrikes sida under den allmänna kampen mot Napoleon och måste därför 1814 avträda Norge till Sverige. — 4. F. VII, 1808—1863, konung 1848, utfärdade f. å. en frisinnad författning, som dock ej löste den schleswig-holsteinska frågan. F: s utrikespolitik gick i skandinavismens tecken och han var allmänt älskad av det danska folket. — 5. F. VIII, 1843—1912, konung 1906, gift med Karl XV: s av Sverige dotter Lovisa. Fredrik, kurfurstar av Pfalz, varibland märkes F. V, 1596—1632, som 1619 mottog den böhmiska kungakronan, vilken erbjudits honom av de mot kejsaren upproriska ständerna. Tidens Lexikon. 20